Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Édouard Louis har skrivit en bok igen – ”Kollapsen”: Efter den förgrämde fadern med förslitningsskador och den försumliga, försummade modern har turen kommit till den försupne brodern. Han som öppet hatade invandrare och bögar och inte dolde sitt förakt för kvinnor, och som dog av sina långt gångna alkoholskador, blott 38 år gammal.
Även om just hans sort – män som är obekväma med det här moderna, snabba samhället – utgör centrum för politiken numera så sägs det ju väldigt lite om dem. Jag menar om vilka de är. Vad de tänker.
Ifall de nu tänker: Édouard Louis kände inte sin bror och tyckte inte om honom heller, därför är det förstås svårt att teckna ett djupare porträtt. Men för denne man tycks livet ha varit ett enda långt flyktförsök, bort från tankarna på den barndom som fortfarande plågade honom – och han var så hårt fjättrad vid den, intrasslad i den, att han omöjligt kunde ta sig loss, gång på gång föll han till marken, rymningsplanerna aldrig anpassade efter den verklighet som de medellösa lever i.
Och man hade kunnat känna medlidande med honom om han inte vore så osympatisk, så våldsam: hans flickvänner vittnar om hur han lät slagen regna.
Man hade kunnat känna medlidande med honom om han inte vore så osympatisk, så våldsam: hans flickvänner vittnar om hur han lät slagen regna.
Det krävs ömsinthet för att skildra en sådan person. Det saknar Édouard Louis. Och han har fått skit för sin hjärtlösa attityd. Kan han inte lämna sin stackars familj i fred någon gång? undrar alltfler.
Själv är jag för det första inte så säker på att det rakt av är hans familj böckerna handlar om; jag läser dem snarare som skönlitteratur som lånar från livet, based on a true story. Vi kan inte veta exakt vad som ”hänt på riktigt” – och därmed är det ointressant att bedöma hans skrivande utifrån en moralisk aspekt.
För det andra tycker jag att Édouard Louis bara blir bättre och bättre. Konsensus är ju att detta är en författare som fått slut på saker att säga, men jag upplever det tvärtom: Det var tröttsamt hur de tidiga berättelserna ständigt reducerades till platt plakatpolitik, en sorts förnedringspornografiskt kittlande arbetsklasslitteratur med smetigt sentimentala inslag.
Vem dödade din far, Édouard? Kanske är det inte bara svårt att svara på – kanske är det en alldeles för förenklad frågeställning till att börja med.
Desto mer intressant är den nya bokens trevande kring handlingsutrymme och öde: Var broderns smärta något som tillfogats honom, eller föddes han med den? Hur stor makt hade han själv över sitt liv? Hade han kunnat välja annorlunda?
Nu när Édouard Louis fått slut på klyschor börjar han äntligen ställa mer komplexa frågor.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Vem var den tyske affärsmannen som tappade sina anteckningar i latrinen?
Lisa Magnusson: 100 procent fjäskig mys-tv med Jimmie Åkesson
DN:s ledarredaktion: Sluta jaga stressade småbarnsföräldrar
