Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Spårningsenheterna hör till den nya teknikens under. De är tänkta att sättas på saker som nycklar, plånböcker och resväskor, så att man ska kunna lokalisera dem om man tappar bort dem. Men de används även för övervakning av människor – ofta efter en separation, och problemet är utbrett, det framgår av Aftonbladets granskning (10/5).

På kvinnojourernas skyddade boenden går personalen numera noggrant igenom de nyinkomnas alla tillhörigheter. Vanligast är att spårningsenheterna sitter i bilen, men de återfinns även i jackfickor och väskor och insydda i barnens gosedjur, enligt Erika Gyllenswärd, polis och verksamhetsutvecklare inom brott i nära relationer. Därutöver är det inte ovanligt att hitta dolda spionappar i mobilen.

Problemet är svårt att komma åt. För även om en del företag intygar att de arbetar för att motverka att tekniken används för stalkning, så är det inte tillräckligt. Dessutom finns alltid andra företag som inte bryr sig; som i vissa fall rent av öppet hjälper förföljarna.

Det är ett mörker. Och psykiskt nedbrytande. För kontrollen handlar ju inte bara om att hålla under uppsikt, utan också om att punktmarkera, terrorisera, ingjuta skräck. Offren vet om att de blir förföljda, de vet bara inte exakt hur. Och i de fall männen döms är det oftast för ofredande eller olaga förföljelse, vilket på sin höjd ger några månaders fängelse – en obetydlig smäll på fingrarna.

Senare denna månad kommer en utredning om en möjlig ny brottsrubricering – grov olaga förföljelse – med hårdare straffskala. Det vore en bra början på en stor och nödvändig omställning: Samhället måste förstå att de här brotten inte ska betraktas vart och ett för sig, utan utgör delar av en helhet.

Därutöver finns det faktiskt en sak vi alla kan bidra till, och det är att göra upp med idén om att det är rimligt att övervaka varandra. För hur har detta kunnat bli så normaliserat att var femte person nu spårar sin partner (DN 29/9 2025)? Jag förstår inte.

Ett av de allra tidigaste varningstecknen på en destruktiv relation är enligt alla regelböcker just behovet av kontroll

Ett av de allra tidigaste varningstecknen på en destruktiv relation är enligt alla regelböcker just behovet av kontroll: en partner som läser sms eller mejl, som vill ha tillgång till den andras sociala medier – eller insisterar på att aktivera mobilens spårningsfunktion. Det är svårt att säga nej. Särskilt till något som ”alla andra” också gör, och som allmänt betraktas som en omsorg.

Det är dags att återupprätta varje människas rätt att vara sin egen. Inte ens den som följer den andras varje steg kommer ändå någonsin kunna känna henne helt – eller äga henne. Det är väl det som gör de här männen så vansinniga.

Läs mer:

Lisa Magnusson: Vi behöver absolut inte mer religion i offentligheten

Lisa Magnusson: Rektorns moralpanik är den bästa reklam Yung Lean kan få

Lisa Magnusson: 100 procent fjäskig mys-tv med Jimmie Åkesson

DN:s ledarredaktion: Sluta jaga stressade småbarnsföräldrar

Share.
Exit mobile version