Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.

Svenskarna vill bo i hus, upprepas ofta. 70 procent säger att de föredrar den boendeformen, enligt ett antal frekvent citerade mätningar.

Så varför bor inte fler svenskar i hus då? För att de inte har råd?

Kanske det. Kanske beror det även på att de också letar efter andra egenskaper än typ av fastighet när de söker boende.

Var hittar vi landets högsta kvadratmeterpriser? I storstadens bostadsrätter.

Det är så klart en reflektion av ett begränsat utbud, men också av hög efterfrågan – inte nödvändigtvis på att bo i lägenhet, men att bo centralt, nära affärer och restauranger och, framför allt, nära jobbet.

Så ja, många vill bo i hus, men många vill också ha en rimlig pendling och vardag.

Men för den som ska utforma bostadspolitik är det vanskligt att utgå från enkätfrågan ”hur vill du bo?”

Faktum är att människor vill massor av saker med sitt boende. Många vill bo vid vattnet eller ha en fin utsikt. Och så finns de som utöver att bo stort och fint också vill leva – och som betalar för ett mindre och billigare boende än vad de skulle kunna ha råd med.

Nej, poängen är inte att alla bor så som de förtjänar eller att Sveriges bostadsmarknad fungerar perfekt eller ens särskilt väl.

Definitivt inte.

Men för den som ska utforma bostadspolitik är det vanskligt att utgå från enkätfrågan ”hur vill du bo?”

En villa med trädgård i centrala Stockholm med utsikt över vattnet går trots allt inte att leverera.

En familj där två arbetar ska ha råd att bo i hus, lovade Moderaterna vid sin nationella valuppladdning härom månaden, ett löfte som bottnar just i de här mätningarna om hur folk vill bo.

Men paren med två löner kan i hög utsträckning redan göra det, om de inte är så nogräknade med var huset ligger.

Och om staten ska stötta ska den inte rikta in sig på en viss sorts fastighet, utan på de människor som har tunnast plånbok.

Några konkreta förslag på hur löftet ska uppnås presenterades heller inte. Men det ligger nära till hands att tro att den som på detta vis hakar upp sig på just fastighetstypen riskerar att landa i subventionerade hus där få vill ha dem. Alternativt i stöd till dem som redan har råd med en villa på Lidingö.

Bättre än att fråga folk var de drömmer om att bo, är att låta människor välja själva utifrån plånbok och preferenser, själva väga samman de målkonflikter som varje individ eller familj står inför när de ska söka nytt boende.

Och faktiskt också ge dem realistiska valmöjligheter.

Bästa sättet att uppnå det är inte att politiker bygger villor, utan generella utbudsreformer: Förenklade byggregler, för såväl flerfamiljs- som småhus. Kortade tillstånds- och deltaljplansprocesser. Och så marknadshyror, naturligtvis, så att människor kan väga samman pris och preferenser på ett rationellt sätt också inom hyressegmentet – samt mellan hyrt och ägt boende.

Och om staten ska stötta ska den inte rikta in sig på en viss sorts fastighet, utan på de människor som har tunnast plånbok.

Det innebär bostadsbidrag och support för den som inte har kapital men en lön och vill spara till en insats. Och, ja, om subventioner ska användas, så ska de gå till billiga bostäder – inte nödvändigtvis endast lägenheter – i hyressegmentet.

Det skulle innebära en satsning på dem som har fått stå tillbaka under decennier, då bostadsbidrag och investeringsstöd till nybyggda hyresrätter summerat till endast en handfull miljarder per år. Allt medan staten öst det tre- eller fyrdubbla på ränteavdrag till dem som haft de ekonomiska förutsättningarna att låna till ett bostadsköp.

Läs mer:

DN:s ledarredaktion: Antisemitism och terrorromantik – rötan går djupt i Vänsterpartiet

Martin Liby Troein: Ulf Kristersson har fått matchen precis dit han vill

Share.
Exit mobile version