Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Alla älskar 1990-talet! Lite handlar det väl om att vi som då var barn och unga nu blivit tillräckligt gamla för nostalgi: sociala medier fylls av åldrande kvinnor som visar upp sina forna släta fejs under vinjetten ”Mum, what were you like in the 90’s?”, till tonerna av Goo Goo Dolls ”Iris”.
Men även de yngre vältrar sig i denna era.
90-talsmodet har trendat i flera år nu, varje vecka nya artiklar om cigarettjeans, slipklänningar och den ikoniska Rachel-frisyren.
I The Guardian tipsar fårade houserävar om den bästa gamla dansmusiken.
Och häromdagen lyfte franska Vogue en rad 90-talsserier som alla borde kolla på: ”Beverly Hills”, ”Buffy och vampyrerna”, ”Arkiv X” – och så förstås kultserien ”Sex and the city”, som blev banbrytande för att den var så fräck och utmanande, men som när jag tänker på den så här i efterhand framför allt känns så oförstörd.
Och just det tror jag är dragkraften i 90-talet. Inte bara estetiken i sig, utan ännu mer längtan efter ett enklare liv; ett då internet visserligen fanns men var något långsamt som användes på en knubbig dator under kortare stunder. Inte något som åt upp hela ens fritid och gjorde kaos av världspolitiken.
Ja, gud, vad vi alla är trötta på vår samtid. Men den kanske är lättare att rymma från än vad man skulle kunna tro – ironiskt nog tack vare alltings allmänna jävlighet.
Donald Trump är ju en president vars hela gärning utgår från flippiga internetalgoritmers logik: Det spelar ingen roll hur dum du är och hur fel du har, så länge det är spektakulärt. Hans impulsiva anfallskrig mot Iran har hipp som happ eskalerat till en global oljekris. Hoppsan.
Vad kommer ske nu? Ingen vet. Tiotusentals av sommarens flygavgångar har ställts in, hittills. En flyganalytiker säger att semestersäsongen redan är förstörd (Expressen 29/4).
Och jag anar ett uppsving för det som tidigare var självklar norm: hemestern.
På 1990-talet var semester nämligen inte ett event, tvärtom. De vuxna vilade upp sig. Barnen tränade på sina jojo-skills. Tog med sig pengar i sin lilla magväska och köpte glass, när lågtrycket gjorde uppehåll. Hade tråkigt. Drog runt.
När vädret ville åkte man och badade.
Kanske brände man också i väg till en camping ett par veckor
Kanske brände man också i väg till en camping ett par veckor. Där satt man så och grillade i duggregn och slog mot mygg, innan man kröp till kojs och somnade huttrande i den trygga doften av svartmögel.
En katastrofsommar? Inte enligt 90-tals-människorna, de kallade det bara sommar. Och faktiskt tror jag att vi alla skulle må bättre av att normalisera deras standard – om inte annat för att vi väl snart blir så illa tvungna.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Ingen partiledare överlever ”Fördomsshowen” med hedern i behåll
DN:s ledarredaktion: Ska patienter behöva dö innan regionerna tar tag i sina usla journalsystem?
