Mellan 1950 och 2019 går en klarröd tråd genom poeters prat om poesi.
– Under hela den här perioden har poesin begreppsliggjorts som någonting som inte kan begreppsliggöras, menar litteraturvetaren Mia Quirin.
Förra veckan disputerade hon på Göteborgs universitet med en avhandling på temat: ”P som i poetik. Poeter om poesi i svenska litteraturtidskrifter 1950–2019”. Där undersöker hon 200 tidsskriftstexter som svenska poeter har skrivit om vad poesin är eller borde vara. Det är alltså denna genre som kallas ”poetik”, och inbegriper såväl generella diskussioner om poesins väsen som manifestliknande pläderingar för en viss typ av dikt.
– Man hade kunnat tänka sig att det var en viss typ av poet som skrev poetik, men det visar sig att det är alla sorter. Till en början, under 1950-, 60- och 70-talet, är det ytterst få kvinnor, men sedan ökar antalet enormt. Under 2010-talet är det tvärtom fler kvinnor än män som skriver poetik, säger hon.
Bland de samtida poeterna som undersöks finns kända namn som exempelvis Johan Jönson, Jenny Tunedal och Jila Mossaed. Men Quirin har också tittat på vad i dag helt okända poeter från 1950- och 60-talet har sagt i frågan.
Och (i stort sett) alla har en sak gemensamt: de definierar poesin i negativa termer. Det vill säga, i första hand talar man inte om vad poesin är utan om vad den inte är. Diktens natur framstår som oåtkomlig för det vanliga språket och det vardagliga sunda förnuftet. Några exempel ur avhandlingen:
”[Poetens] intelligens söker ett faktums gränser (Enckell, 1950)”.
”[Poeten] demonstrerar gränsen för förståelse (Hedin, 1964)”.
”Det är en av poesins förutsättningar: det omöjliga [—] Poesin kan frammana, eller utgöra, en punkt av omöjlighet, en apori, ett oxymoron (Nilsson, 2017)”.
Liknande idéer om poesins särskildhet, och omöjligheten i att överföra den till andra områden, går hela tiden igen under den sjuttioåriga period som Quirin har undersökt. Enligt henne stammar tankarna från sent sjuttonhundratal, sammanfallande med den tyska romantikens etablering, då konsten började uppfattas som en egen, autonom sfär.
Men även om poetikernas övergripande synsätt alltså inte är nytt, och dessutom är sig anmärkningsvärt likt hela vägen från 1950 till 2019, menar Quirin att det finns ett slags brytpunkt runt millennieskiftet.
– Att poesin är omöjlig att parafrasera är genomgående. Men skillnaden är att poeterna under den tidigare perioden trots det inte har några problem med att snacka om den. Den grundinställningen smittar liksom inte av sig på deras framställningar, utan de argumenterar ändå självsäkert för en tes, debatterar och går i dialog med varandra. Ofta rör de här diskussionerna någon sorts vision för poesin, man pratar om nya formspråk, funderar över vad poesin ska kunna göra i framtiden, och så vidare.
Sådana diskussioner blir med tiden allt mer sällsynta. Och runt år 2000 börjar det hända någonting med poetiktexternas själva form.
Som en reaktion på förlagskrisen tar poetiken allt mer formen av ett lovtal till poesin
– Det gäller inte alla, men det är en tydlig tendens att man blir mer fragmentiserad och elliptisk. Poeterna pekar hellre mot poesins väsen än diskuterar med hjälp av klassiska retoriska strategier. Poetiken blir mer ”poetiserad”, konstaterar Quirin.
– Det bottnar i att poeterna anser att det bara är med poesins eget språk som man kan uttala sig om poesi, vilket resulterar i att själva poetiken krackelerar lite. Men samtidigt minskar inte antalet texter i genren. Tvärtom, det ökar. Det är det som är så väldigt intressant, tycker jag.
Vad beror förändringarna kring millennieskiftet på?
– I grund och botten är min tanke att det är någonting som började på 1970-talet. Poetiken blir väldigt påverkad av den tidens förlagskris. Av ekonomiska skäl börjar det ges ut mycket färre diktsamlingar, vilket förstås oroar poeterna, förklarar Mia Quirin.
– Jag tycker att man kan se det i poetiken. Debatterna mellan olika formspråk och olika visioner om poesins framtid mattas av lite grann. Man slutar bråka om konkretism och nyenkelhet, som på 1960-talet, och börjar i stället lyfta upp poesin som sådan. Framhålla dess höga värde, dess betydelse för samhället och så vidare.
Som en reaktion på förlagskrisen tar poetiken allt mer formen av ett lovtal till poesin, menar Mia Quirin.
– Nu argumenterar man mot ett utifrån kommande hot: kulturkommersialisering. Tidigare upplevde man att ”hotet” kom inifrån, i en strid mellan olika typer av dikt.
Enligt Mia Quirin befästs denna kapitalismkritiska och poesiprisande poetik ytterligare under 1980-talet, efter att den inflytelserika kulturtidskriften Kris introducerat Theodor Adornos estetiska teorier i Sverige.
– Adorno ger ett språk för någonting som sjuttiotalspoeterna redan hade insett: att poesin kan hävdas vara politisk enbart i kraft av att vara poesi. Idén är att själva den poetiska formen är ett motstånd mot kapitalismen och konsumismen. Och när föreställningen om poesins negativitet på det här viset även får en politisk klangbotten så cementeras den ytterligare i den svenska poetiken.
De senaste årens poetologiska utveckling har alltså djupa rötter. Och att beskriva vad poesi är utan att hänvisa till något som det inte är ter sig genomgående som en nästan omöjlig uppgift.
– Även poeter som till synes vill uttrycka någonting annat kommer fram till det här i slutändan. Det verkar väldigt, väldigt svårt att formulera en positiv grund för poesin, helt enkelt, konstaterar hon.
Ytterligare en förklaring till detta kan vara att inte bara kulturkommersialismen utan även vetenskapen på senare tid har framställts som ett hot mot – eller en rival till – poesin. Mia Quirin pekar på den tendens till överdriven positivism som bland annat filosofen Jonna Bornemark vänt sig mot i sin bok ”Det omätbaras renässans”.
– I och med att litteraturen och konsten börjar akademiseras blir det viktigare för poeterna att hävda sig mot en vetenskaplig diskurs. Ju mer man upplever hotet från det som i dag kanske skulle kallas ”det mätbara samhället”, desto viktigare blir det att argumentera för att poesin skänker oss en kunskap som ingenting annat kan skänka oss.
– Om någon skulle påstå att det som meddelas med det poetiska språket kan sägas precis lika bra på något annat sätt, skulle det ju vara detsamma som att säga att poesin inte behövs.
Läs mer om böcker




