Maggie O’Farrell berättar om svälten, herrarna och det mytiska Irlands historia

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Det är nog ingen drabbande originell insikt att den historiska romanen på senare år har seglat upp som den internationellt sett litterärt intressantaste. Sinsemellan så olika namn som Abdulrazak Gurnah, Hillary Mantel, Marilyn Robinson och Colm Tóibín drar tillsammans med många andra åt samma håll: de skriver romaner som inte bara utspelar sig ”förr i tiden” utan också får läsaren att fundera över vad ”historien” är och hur den lever och bökar i oss.

Till den skaran sällar sig nu Maggie O’Farrell, främst känd för romanen och manuset bakom den Oscarbelönade storfilmen ”Hamnet”, en skarpsinnig och gripande omläsning av världens mest spelade teaterstycke. Ansatsen i hennes nya roman ”Land” är storartad och våghalsig.

I irländsk mytologi och historia finns ett fascinerande begrepp: dinnsheanchas. Det går att förstå som ”platsens inneboende berättelse” eller rätt och slätt som dess moderna betydelse, ”topografi”. Men som det uttolkas i medeltida manuskript betyder det att varje punkt i ett landskap har sin egen berättelse – och att myter och legender går att förstå som ett sätt att orientera sig i rummet. Det är precis vad romanen ”Land” vill göra.

Impulsen till romanen kom när hon fick veta att hennes farfars farfar varit lantmätare som på den brittiska kolonialmaktens uppdrag ritade kartor över Irlands västkust

Maggie O’Farrell har berättat att impulsen till romanen kom när hon fick veta att hennes farfars farfar varit lantmätare som på den brittiska kolonialmaktens uppdrag ritade kartor över Irlands västkust – som en del av utsuddandet av ortnamn på det irländska språket och ”omdöpandet” av platser till mer engelskklingande namn. Därigenom suddade man ut platsens berättelse. Slutfasen i det arbetet sammanföll också med an Gorta Mór 1845-50, den svältkatastrof som dödade en miljon irländare, gav godsägarna en ursäkt för att vräka än fler torpare och ersätta dem med får och startade den europeiska migrationsvågen till USA.

Romanen tar sin början tjugo år efter svälten, när lantmätaren Tomás tillsammans med sin son Liam kartlägger en udde på Irlands västkust som är misstänkt lik Dingle-halvön. Det är här större delen av romanen sedan utspelar sig, med avstickare till såväl Quebec (där många svältflyktingar hamnade) som till Calcutta.

Tomás är liksom sin fru Phina svältöverlevare. Vid mötet med en kanske, kanske inte magisk källa i en dunge genomgår han vad som måste beskrivas som en psykotisk episod. Men resultatet är att han inser vad han håller på att göra: på herrarnas befallning suddar han ut platsens berättelser. Hans upprorsförsök är att upprätta en hemlig, alternativ karta, där de svältdöda och glömda och alla gamla ortnamn finns inskrivna. Han flyttar hela familjen till halvön där han haft sin uppenbarelse och försöker, alltmer halsstarrig, hålla kvar en hel livsvärld i ett landskap svälten tömt på människor. Och berättelser.

Det är lätt att förstå vad O’Farrell fascinerats av. Platsens berättelse, där människorna är som en rök

Romanens mest hisnande parti kommer i mitten. Här är det marken själv som berättar om de människovågor som svept över det, där de mytiska urinvånarna Tuatha Dé Danann, torvlik i mossen, fornborgarnas invånare, våldsamma munkar och plundrande vikingar på besök alla kommer till tals, fram till den punkt då Tomás börjar bygga upp de svältdödas torp för att bosätta sig där. Det är lätt att förstå vad O’Farrell fascinerats av. Platsens berättelse, där människorna är som en rök.

Jag vill verkligen tycka om den här romanen och läser fascinerad. Det hindrar inte att jag också ser dess brister. När Tomás, Phina och deras barn Liam, Enda och Rose väl rotat sig på halvön är det som om berättelsen går över i familjemelodram. Liam hamnar under den obehaglige Fader Josephs inflytande och börjar läsa till jesuitpräst. Enda sugs genom den fiol hon får i present in i folkmusiken. Sonen Eugene som föds i torpet visar sig vara vad som förr kallades ”savant” – han lär sig aldrig tala men ser allt, förstår allt och är ibland synsk.

Präster är genomgående hycklare och det är klart att godsägarens son är våldtäktsman. Änkan i grannhuset har dock ett hjärta av rent guld

O’Farrell låter berättelsen förenklas på ett vis som gör mig besviken. Präster är genomgående hycklare och det är klart att godsägarens son är våldtäktsman. Änkan i grannhuset har dock ett hjärta av rent guld. Det är synd på en så vilt brusande text. Men man vill förstås oroligt veta hur det ska gå för dem alla.

En annan invändning rör det som är den historiska romanens tekniska svaghet – ibland vill författaren redovisa för många av de sammanhang och fascinerande fakta man snubblat över under skrivandets gång. Som detta att alla ord på iriska måste kursiveras i texten. Malin Bylund Westfelt har haft ett styvt jobb med en språkligt krävande översättning som landar på fötterna.

Vilken sorts roman O’Farrell velat skriva slås dock fast redan i dess andra mening: ”Till och med när Liam stod, med nytt namn och i främmande kläder, på andra sidan jordklotet inför en kommitté av män i ämbetsdräkt som kommit för att döma honom, mindes han den förbluffande dag då fadern blivit talträngd.” Det är den mexikanske Nobelpristagaren Gabriel García Márquez magiska realism som varit måttstocken, och man kan sannerligen ha betydligt sämre. Jag lyssnar hellre till den sträng som brast än till duktig och fullgången bruksprosa.

Läs fler texter av Ola Larsmo och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur