Margaret Atwood observerar sitt 87-åriga liv med gott humör

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

”USA har sina rötter i en puritansk teokrati, intolerant mot alla – som kväkare och ursprungsbefolkning – som inte delar dess trossatser, och dessutom hård mot kvinnor på grund av den olydiga Eva.”

Så skriver den kanadensiska världsstjärnan Margaret Atwood ett par hundra sidor in i sin 600 sidor långa ”Livsboken. Ett slags memoarer”, om hur hennes lärare i amerikansk 1600-talslitteratur vid Harvard i början av 1960-talet, Perry Miller, blev avgörande för hennes förståelse av USA – ”inte alltid demokratins upplysta urhem, som jag hade förletts att tro”. Det är till den bortgångne Perry Miller hon kommer att dedicera ”Tjänarinnans berättelse” (1986), den klassiska romanen (numer kanske mest känd genom tv-serien ”The Handmaid’s tale”) som är central för Atwoods visionära författarskap.

Men vad är det egentligen för slags bok Atwood har skrivit nu? Hon blir ombedd av en förlagsperson att skriva en memoar i ”litterär stil” – och är till en början motvillig. Så börjar hon skriva. Efter inledningen kommer 39 kapitel som i mestadels kronologisk form tar läsaren genom Atwoods liv, från hur anfäder och anmödrar bosätter sig i kanadensiska Nova Scotia, till makens demenssjukdom och död – och livet som änka. Men hon är fortsatt skrivande och i rörelse. Den här texten skrivs förstås från ett tydligt ”efteråt”, med en så lång och så vid överblick som man bara kan ha när man närmar sig sin 87:e födelsedag. Och det finns mycket som är lustfyllt och angeläget att minnas, att berätta – hålla vid liv.

Kanske är det första gången hon inte primärt skriver som den mer ”underjordiska” Margaret Atwood – som framför allt är hennes offentliga författarnamn (för övrigt samma namn som hennes mor) utan det är vardagsjaget och privatpersonen Peggy Atwood som berättar om det liv som författaren Margaret Atwood på olika sätt har gestaltat konstnärligt i sin poesi, sin prosa, sina essäer. Ett genomgående tema är dubbelnaturer, den som lever – bakar, odlar, skördar, syr och stickar – är Peggy Atwood. Och den som skriver och befinner sig i en alltmer omfattande litterär och politisk offentlighet är Margaret Atwood. Inom hennes skrivande finns dessutom både den Apollon som lyser upp, strukturerar och formar, och den Hermes som förklär och döljer.

I den Atwoodska familjemytologin spelar pappa Carls upptäckt av en grön fjärilslarv en viktig roll. Dess fascinerande förvandlingsnummer ledde till att han blev entomolog och längs den vägen träffade mamma Margaret – som ville läsa, rida och ströva omkring, inte gärna ägna sig åt hushållsarbete. Det görs nedslag i familjens enkla boenden i stugor eller tält i vildmarken, som exempelvis ormlekarna med storebrodern Harold. Där är flickornas infernaliska mobbning i småskolan, som får en uttalad koppling till romanen ”Kattöga” (1989) men också till skrivandets observerande position. Där figurerar pojkvänner som röker och kör bil eller vill få Peggy att bli katolik. Det unga vuxenlivet med universitetsstudierna i viktoriansk litteratur och det skönlitterära skrivandets början, prisad poesi och en refuserad roman, sedan romandebuten 1969 med ”Den ätbara kvinnan” prisnomineringarna, författarkollegorna som antingen stöttat eller inte kunnat dölja sin skadeglädje/avund, alla människor hon arbetat med i branschen – agenter, redaktörer, regissörer, förläggare. Och den andra vågens feminism.

”Livsboken” är alltså fylld av anekdoter, från både privat- och yrkesliv, men den är inte intim. Peggy/Margaret Atwood har kontrollen: leker, lägger ut texten, byter ämne som hon behagar. Där finns förstås kunskapen om vilka livshändelser som fått särskild betydelse i de olika böckerna. Men hon kan också detaljerat beskriva sitt lantliga vardagsliv (inklusive hemsökelser, spöken, tarotkort och astrologi), sedan författaren och fågelskådaren Graeme Gibson kom in som en stor kärlek och livskamrat i hennes liv. Gemensamt söker de sig till de kanadensiska skogarna, sjöarna, floderna – fåglarna och de många vilda djuren. De får också dottern Jess.

Lite relationstrassel, men lekfullt insprängt som fråga/svar i en rådgivningsspalt – Peggy vill att Graeme ska skilja sig från den besvärliga Shirley som han har två söner med. När Peggy och Graeme väl fått en dotter vill hon gärna ha ett barn till – men det vill inte Graeme. De delar mycket, som naturen, världshändelserna, resor över hela världen och ett stort litteraturpolitiskt engagemang – i det då nybildade kanadensiska författarförbundet och PEN Canada. Skildringen av hur ett kanadensiskt polyfont litterärt landskap och ekosystem växer fram hör till något av det mest intressanta – hur viktigt det varit i relation till USA och England.

Texten berättas med kunskapen om hur det blev, befinner sig inte mitt i den turbulenta ovissheten. Och kanske är det just det som ger ”Livsboken” dess genomgående goda humör. Atwoods rappa röst är konsekvent och snyggt fångad av de båda översättarna Inger Johansson och Annika H Löfvendahl. En röst som tycks säga att det inte finns någon anledning att dröja så länge i något skeende, för så mycket av det som var dramatiskt och turbulent är ju faktiskt redan överstökat, över. Man gör klokt i att läsa hennes skönlitterära verk och essäerna parallellt med memoaren – för att också få stiga ner i den mörkare underjord som författaren Margaret Atwood inte är rädd att locka sina läsare till.

Läs fler texter av Kristina Sandberg och fler recensioner av aktuella böcker.