Du skildrar en stark förälskelse mellan flyttgubben och MMA-fightern Mikael och hans matlagande flickvän Jenny. Hur började boken för dig?
– I min förra roman ”Lucky Lada och jag” började jag pröva ömheten som metod för skrivandet, den ömsinta blicken. Jag fick inte vara ironisk eller positionerande och jag upptäckte att det kändes mycket intressantare att skriva så. Det var nog också en motreaktion mot mig själv och mina första böcker. Kanske blir man mer sig själv med åren som författare, mer trogen sin egen röst?
– Men jag var samtidigt så missnöjd med mansporträtten, alla män i ”Lucky Lada” var dåliga och sorgliga. Jag ville ge ett sant och komplext porträtt av en man, med den ömsinta metoden, och så började Mikael.
Han är ju en sorts sexuell frälsargestalt, som kommer till kvinnorna med sin otroliga MMA-kropp?
– Mitt ex höll på med MMA och jag intervjuade en rad män inom sporten, det är otroligt tydligt hur objektifierade de blir, hur kvinnor beter sig kring dem. Jag har också tänkt mycket på mäns rädsla, att de är så styrda av den. Alla MMA-fighters är rädda för att bli slagna, det blir ett sätt att skydda sig själv.
– Det här är en typ av man som ofta har skrivits fram utan ömhet. Vad händer om man tar den här killen med våldskapital och dåliga emotionella resurser och bara älskar honom? Det blir som en empatiövning för både mig och läsaren.
Kritikerna har tyckt mycket om din bok men samtidigt varit upptagna av det ”groteska”, eller det ”äckliga” i romanen. Blev du förvånad över det?
– Jag blev så förvånad! Jag tänkte väl att sex kan vara laddat, men jag var inte beredd på att deras kroppslighet skulle upplevas som så provokativ och ”äcklig”. Jag ville ju verkligen skriva om intimitet, ville att det skulle vara så sant som möjligt, men jag hade inte trott att det skulle framstå som ”groteskt”.
– Den står nog i opposition mot tidsandan, att romanen är så njutningsorienterad? Att den inte till exempel handlar om ångest kring mat utan tvärtom, kopplar samman den njutningen med parets närhet. Men för en del är det väldigt laddat att de äter fett utan att skämmas. Många människor är djupt präglade av återhållsamhet, att kroppen ska tuktas och disciplineras och att det är vägen till lycka.
Det skånska är viktigt i parets relation – vad är det, förutom ett landskap och en dialekt?
– Mikael är för mig ett porträtt av en malmöitisk essens. I det skånska finns en helt annan inställning till excess, det är så man uttrycker kärlek! Kanske ännu mer i arbetarklassen, det är ju en kroppslig del av befolkningen. För mig är det inte alls kopplat till något skamligt.
– Det är också väldigt skånskt att tycka att det är underbart att vara skånsk. När jag var liten tror jag att man fortfarande undervisade om Kristian den gode i skolan (reds rikssvenska anmärkning: den danske kungen bakom Stockholms blodbad, som brukar kallas Kristian Tyrann).
Har din känsla av att ditt skrivande är ett konstnärskap blivit starkare med åren?
– Jag visste över huvudtaget inte vad en författare var när jag växte upp. Och när jag själv hade skrivit två böcker fattade jag att det inte bara finns ett enda sätt att vara författare på. Det får man ta reda på själv – vilken är min uppgift, vilken är min konstnärliga instinkt? Det är en oerhört lyxig position, som man också måste ta på allvar. Jag känner faktiskt ett stort ansvar för den skånska arbetarklassen: det här är ett folk och en kultur jag kan.
Läs mer: Gustav Lindh: ”Jag försökte vara naiv och blåögd trots att jag fyllt 30”
