Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Diplomatin har ofta räknats ut som säkerhetspolitiskt verktyg de senaste åren. I en värld styrd av despoter slår muskler högre. Men i konflikten om Grönland var det inte militära påtryckningar som fick Donald Trump att backa från sina värsta hot.
När jag talar med riskanalytikern Mujtaba Rahman, Europachef på Eurasia Group i London, säger han tvärtom att konflikten ”visar att diplomatin är tillbaka”. Han skippade konferensen i Davos, där Trump höll sitt kaotiska tal om Grönland, för att tillbringa veckan i Köpenhamn med Danmarks säkerhetspolitiska beslutsfattare. Där såg han inifrån hur Danmark samordnade strategin gentemot Trump tillsammans med europeiska nyckelspelare, från Emmanuel Macron till Ursula von der Leyen. Enligt Rahman användes en kombination av hot och smicker, där Danmark förvaltade sin mjuka makt för att ena allierade och höja priset för Trumps hot.
Danmarks trovärdighet som ett litet land på den världspolitiska arenan brukades för att koordinera en taktik som skrämde USA, menar Rahman. Det var inte Danmarks armé som fick Trump att backa, utan exempelvis hoten om att sälja amerikanska tillgångar. När danska pensionsfonden AkademikerPension gick ut med besked om att sälja 100 miljoner dollar i amerikanska statsobligationer skickade det signaler till börserna att Europa var redo att ”sälja USA”.
Här har den lilla pensionsfonden i Danmark exponerat Trumps akilleshäl, som Europa kan utnyttja som hävstång vid framtida hot. Går börsen ner två procent får Trump panik, eftersom en betydande del av hans politiska bas – inte bara polarna på golfbanan, utan även småsparare i Missouri – blir ursinniga om deras sparkonton krymper. Varje månad går tiotusentals förmögna Trump-väljare i pension och det sista de vill se är ett pensionskonto som plötsligt rasar på grund av Trumps otyglade utrikespolitik.
”Det var marknadens påtryckningar som fick Trump att svänga” säger Mujtaba Rahman. Och det var Danmarks trovärdighet och mjuka makt som gav dessa påtryckningar stuns och genomslag, då de signalerade till Wall Street att det som händer i Köpenhamn inte stannar i Köpenhamn. Ekonomen Adam Tooze drar samma slutsats i sitt nyhetsbrev: ”Att marknaden skakade beror inte på Grönland i sig, utan på att [konflikten] blottade den ansvarslösa kärnan i MAGA”.
Danmarks mjuka makt försvårade framför allt Trumps försök att sälja konflikten till det amerikanska folket. Trots presidentens mäktiga arsenal av inhemska kommunikationsverktyg var det bara 17 procent av amerikanerna som såg Trumps aggressioner som befogade, enligt en mätning av Reuters/Ipsos i mitten av januari. Att Danmark är beundrat och omtyckt höjde priset för Trumps hot och försvårade försöken att eskalera. Det visar hur den mjuka makten och den hårda makten blir svårare att hålla isär.
Danmark är ett av de små länder vars mjuka makt och kulturella inflytande är oproportionerligt stort. Det är en styrka som blir särskilt värdefull i kristider, då det stärker förutsättningarna för samarbeten och hjälp från andra länder. Det är ofta de mest utsatta länderna, som Ukraina, Litauen, Taiwan och Sydkorea – alla grannar med hotfulla diktaturer – som mest sofistikerat brukar mjuk makt som diplomatiskt verktyg. Historikern Nicholas Cull, en tongivande forskare i internationella relationer, kallar det reputational security. Länder som åtnjuter internationell sympati har bättre chans att få stöd vid externa hot.
I Sverige fick konferensen Folk & Försvar däremot kritik för att sakna diskussioner om den mjuka maktens kritiska roll i säkerhetspolitiken. I en artikel för Altinget (17/1) skriver företrädare för Försvarshögskolan och facken LO, KLYS och TCO att försvaret ”behöver tala mer om kulturens betydelse för beredskapen”. Sverige behöver titta på hur Ukraina och Sydkorea använt mjuk makt i kristider, för att stärka sin reputational security. Även Danmark har skickligt förvaltat denna styrka.
I begreppet ryms just den kombination av trygghet och skönhet, av flärd och ansvar, som gör Europas fiender så ursinniga
I en mer optimistisk tid beskrev arkitekten Bjarke Ingels den danska samhällsmodellen som ”hedonistisk hållbarhet”. I det begreppet ryms just den kombination av trygghet och skönhet, av flärd och ansvar, som gör Europas fiender så ursinniga, eftersom den äventyrar myten om europeiska välfärdssamhällen som gråtrista DDR-dystopier.
Statsvetaren och diplomaten Joseph Nye, som myntade begreppet soft power 1989, lyfte också Danmark som exempel på länder som kombinerar mjuk och hård makt. Å ena sidan odlar landet skickligt en image som charmigt och tryggt, ett jämställt välfärdssamhälle med dynamisk kultur och hög livskvalitet. Samtidigt har Danmark en tuff image i försvarspolitiken, inte minst som ett av de länder som donerat mest militärt bistånd till Ukraina per capita. Nye betraktade Danmarks image som ”moralisk supermakt” som en modell för hela Europas mjuka makt, vilket knappast är irrelevant i en tid då kontinenten lider av en självförtroendekris och akuta säkerhetskriser.
Denna moraliska trovärdighet äventyras dock när Danmark och många europeiska grannar börjar ifrågasätta just dessa humanitära ideal. Statsministern Mette Frederiksen talar gärna om att stärka Danmarks ”andliga kapital” och ”bli bättre på att bygga broar till andra delar av världen” men krokar samtidigt arm med Giorgia Meloni för att försvara en allt hårdare migrationspolitik som bygger murar mot omvärlden och äventyrar kärnan i Europas humanitära trovärdighet.
”Europa har inte råd att glömma den grundläggande sanningen att värderingar och principer inte är en lyx som kan läggas åt sidan när trycket ökar. Att försvara dem är inte naiv idealism – det är en strategisk nödvändighet, både för att motverka auktoritära på hemmaplan och för att påverka en regelbaserad, multipolär värld utomlands.” skrev Thy Nguyen, ordförande på Jacques Delors Centre, tidigare i vintras.
Om Danmark ska vara en modell för ett självständigt Europa, som står rakryggat mot Trump, kan det inte samtidigt anamma Trumps farligaste idéer.
Läs också Stefan Jonsson om Danmarks kolonialism och intervju med Jan Eliasson om den moderna diplomatin.
