Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Han hade fört en rätt beskedlig tillvaro i valrörelsen, Jimmie Åkesson. Visst, SD-ledaren hade hållit hov i sin båt på Göta Kanal under semesterveckorna, där Tidötoppar som Maria Malmer Stenergard (M) flockades som besökare. Men han hade låtit Ulf Kristersson styra kampanjandet efter sin karta: Tidöpartierna skulle hålla ihop – och Åkesson själv gärna hålla en låg profil, för att inte skrämma bort mittenväljarna.
Det var ju bara det att det inte funkade. De låg långt efter oppositionen. Liberalerna halkade runt en bra bit under 4-procentspärren, och ockuperade omkring 2 procent bortkastade högerröster. Så Jimmie Åkesson beslöt sig för att skaka om spelplanen.
På kvällen söndagen den 23 augusti skulle han frågas ut i SVT. På morgonen samma dag dundrade han i sociala medier att Liberalerna var en politisk motståndare som ingen sverigedemokrat ska stödrösta på. Och så utfärdade han ett ultimatum: Om L inte nått till 3,5 procent i mätningarna tio dagar före valet tänkte han säga till moderata och kristdemokratiska väljare att inte heller hjälpa Simona Mohamssons parti.
Detta fick han sedan lägga ut orden om på bästa sändningstid. Eller snarare: lägga ut ordern – till Tidöväljarna.
En Tidöseger och SD-dominans i kabinettet, det är önskvärt. Men en valförlust och rollen som oppositionsledare? Ja det är också attraktivt, förklarade Åkesson i en DN-intervju.
Och det har han sedan fortsatt med. Gång på gång har Åkesson förklarat att sympatisörer till SD inte stödröstar på Liberalerna, den uppgiften lämnas eventuellt till de borgerliga väljarna – han planerade att berätta hur de skulle göra.
Allt detta medan Ulf Kristersson hukade.
Var planen att lyfta eller sänka Liberalerna? Det är svårt att säga, och spelar egentligen mindre roll.
Mest av allt var det en maktdemonstration. Det handlade om att visa vem som bestämmer på Ulf Kristerssons sida av politiken. Lite som när de två kallade till presskonferens i våras, för att Jimmie Åkesson skulle berätta att han bestämt att M-ledaren skulle få vara statsministerkandidat i valet.
Och vad hade Åkesson att förlora på manövern?
Ingenting.
Om Liberalerna åker ur, ja då stärks SD:s parlamentariska tyngd visavi borgerligheten inom högerblocket. Och om L klarar sig med moderata stödröster? Ja, då ökar avståndet mellan högerns etta Sverigedemokraterna och tvåan Moderaterna.
En Tidöseger och SD-dominans i kabinettet, det är önskvärt. Men en valförlust och rollen som oppositionsledare? Ja det är också attraktivt, förklarade Åkesson i en DN-intervju.
I vilket fall är blicken riktad mot 2030 – och uppdraget som högerns statsministerkandidat.
Målet ligger inom räckhåll.
När borgerligheten för tio år sedan började leka med tanken på att öppna dörren till SD handlade det först endast om att ”samarbeta när man tyckte lika”. Man drömde sedan vidare om att inkorporera partiet i en permanent högermajoritet. I båda fallen handlade det om att en moderat ledare skulle styra – Sverigedemokraterna följa.
Och SD spelade med.
Moderater, liberalpartister och kristdemokrater fick tugga i sig en artighetsklausul som innebar att de inte ens kunde kritisera SD:s trollkonton ordentligt.
Partiet röstade på M-KD-budgeten 2018. Gick inte i polemik med moderater och kristdemokrater – senare heller inte med L-företrädare.
Åkesson ville ju också ha ett högerblock. Det var bara det att han aldrig hade några tankar på att spela andrafiolen.
Så fort Ulf Kristersson deklarerat seger 2022 blev han varse det. Tidöavtalet fylldes med SD-politik som de andra alltid varit emot. Richard Jomshof blev ordförande i riksdagens justitieutskott. Moderater, liberalpartister och kristdemokrater fick tugga i sig en artighetsklausul som innebar att de inte ens kunde kritisera SD:s trollkonton ordentligt.
Tog de sig ton så bet Sverigedemokraterna tillbaka.
I valrörelsen 2022 tog Ulf Kristersson med sig L-ledaren Johan Pehrson på turné när det var dags att lyfta Liberalerna över spärren. I tisdags var det i stället Jimmie Åkesson som omfamnade Simona Mohamsson i Aktuelltstudion, och åter pekade ut M:s och KD:s sympatisörer som de som skulle lyfta hennes parti. I Sveriges Radios slutdebatt slog han senare fast att borgerliga – inte sverigedemokratiska – väljare bör rösta på Liberalerna.
Ulf Kristersson påpekade lamt att moderater ska rösta på Moderaterna och att högern kan vinna utan L.
Och för det läxades han upp av Expressens Tidövänliga ledarsida. Timbrochefen uppmanade borgerliga väljare i enlighet med Åkessons marschorder att stödrösta på L.
Inte ens de låtsas längre att det är M-ledaren som kör.
Läs mer:
Martin Liby Troein: Siffran som flög under radarn i veckans mätningar
Amanda Sokolnicki: Ska vi verkligen ge ryssvännerna i SD nycklarna till rikets hemligheter?
Martin Liby Troein: Kärnkraften är Tidöpartiernas största misslyckande
