Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Skytten som var beväpnad med gevär, pistol och kniv, riktade in sig på Trumpadministrationen under helgens korrespondentmiddag i Washington. Försöket, var en attack på det demokratiska systemet.

Presidenten beskyllde snabbt Demokraterna, och deras retorik mot honom, för vad som hänt.

Men vad är det egentligen han efterfrågar? Vad ska oppositionen göra – inte påpeka hur extrem och farlig Trump är? Vara tyst inför hans uttalade vilja att rigga höstens mellanårsval, attackerna på demokratiska institutioner och migrationspolisens brutala jakt på invandrare som lett till två medborgares död.

Även om Sverige inte är lika färgat av politiskt våld som USA finns det en oro även här. Bara under de senaste åren har vi varit med om att en partiledare varit måltavla för ett mordförsök och ministrar har fått otäcka hembesök av aktivister. Många väljare villl skruva ned tonläget. Användandet av ordet polarisering i svensk press ökade med 300 procent mellan 2010 och 2021. ”Vi lever i polariserade tider” är en mening som sällan får något mothugg, och ständigt ses som något negativt.

Den politiska polariseringen är inte större än den varit traditionellt.

Men den politiska polariseringen är inte större än den varit traditionellt. Förra valet handlade till stor del om bränslepriser, straffnivåer, inflation och priset på falukorv. Nästan samtliga partier ville ha lägre bensinpris, högre straff, och billigare husmanskost.

Och de frågor där partierna faktiskt skiljer sig bör diskuteras hårt. Israel-Palestina-frågan, invandringspolitiken, välfärden, bidrag – det är viktiga frågor med riktiga konsekvenser för människor.

Vad som är farligt är den känslomässiga polariseringen, hatet mot motståndaren som person.

I USA har förmågan att ta tidigt och tydligt avstånd från våld och hot från den egna sidan av politiken brustit. Trump kräver att Demokraterna tonar ned kritiken, men har skönmålat och benådat ansvariga för våld på den egna sidan av politiken.

Det är lätt att anklaga sina motståndare för att vara slapphänta inför hot, men viktigare att fördöma övertramp på sin egen flank.

När Sverigedemokrater hetsar mot motståndare och kallar dem för ”landsförrädare” måste högersidan av politiken ta avstånd. När Vänsterpartister uttrycker antisemitism eller att regeringen ska ”dömas precis som Netanyahu”, eller Palestinarörelsen beter sig hotfullt måste partier närmare dem säga tydligt ifrån.

Inte för att man har ansvar för extremisters handlingar, utan för att aldrig låta överträdelser normaliseras.

Inför höstens val i både Sverige och USA vore det bra med tydlig politisk polarisering – och hård debatt i sak – och mindre känslomässig demonisering.

Läs mer:

Max Hjelm: Unga festar visst – det är bara ni som inte blir bjudna

Anna Hedenmo: Att få makthavare att blotta sina kunskapsbrister ger en sadistisk tillfredsställelse

Share.
Exit mobile version