Tecknen på att en avgörande förändring i Ryssland kan vara på gång börjar hopa sig. På slagfältet har Ukraina tagit initiativet, inte minst genom att slå ut delar av den ryska oljeindustrin, medan Ryssland har hamnat på defensiven. Till det kommer att de väldiga ryska förlusterna – som uppskattas till 1,2 miljoner stupade och svårt sårade soldater – inte längre går att dölja.
Kriget i Ukraina har redan pågått längre än Sovjetunionens deltagande i andra världskriget. Rysslands internationella ställning har försvagats. Nato har utvidgats med Finland och Sverige. Samtidigt är Ryssland på god väg att bli en juniorpartner till Kina.
Ryska influerare och vanligtvis krigsentusiastiska militärbloggare ifrågasätter alltmer enhälligt Putins ”speciella militära operation”. Kritiken gäller inte längre bara hur kriget bedrivs, utan ofta själva idén med kriget.
Ett skäl är att invånarna även i Moskva och Sankt Petersburg, tidigare fredade från drönarattacker, på allvar börjar märka av kriget. Det urholkar myten om Rysslands oövervinnlighet.
Det ryska kommunistpartiets mångårige ledare Gennadij Ziuganov, en ivrig storrysk nationalist, varnade i förra månaden för att ett växande missnöje kan hota landets stabilitet.
– Till hösten väntar en upprepning av vad som hände 1917, och vi har inte rätt att upprepa det, sade han inför den ryska statsduman.
När en rysk kommunistledare beklagar det ryska tsardömets fall och risken för en ny revolution som ett skräckscenario har det gått långt.
Det är inte första gången som Putin signalerar förhandlingsvilja, men tidigare har han främst riktat sig till USA.
Ännu finns det inget som talar för att motgångarna på slagfältet har lett till att Putin är redo att ompröva sin krigspolitik. Möjligen överväger han alternativet att genomföra en större mobilisering. Men det är riskabelt, vilket Kreml fick känna på under den ”partiella mobiliseringen” i september 2022, som ledde till att över 100 000 unga ryssar flydde landet.
Moskvas minimivillkor för en freduppgörelse är oförändrade: Ukraina måste ge upp det territorium som Ryssland säger sig ha annekterat – de ukrainska länen Krim, Donetsk, Luhansk, Zaporizjzja och Cherson – och avstå från medlemskap i Nato.
Maximikravet är fortfarande ”avnazifiering”, det vill säga regimskifte till en Moskvatrogen ledare.
Den ryske FN-ambassadören Vasilij Nebenzja förklarade häromdagen:
– Moskva ser inga signaler från Kiev om beredskap att gå vidare med att lösa konflikten. Förhandlingsprocessen har avstannat. Ryssland kommer att fullfölja målen i den speciella militära operationen tills Zelenskyj uppfyller ett antal villkor, inklusive tillbakadragandet av Ukrainas väpnade styrkor från ryska regioner.
Med ”ryska regioner” menar Nebenzja den femtedel av Ukrainas yta som är olagligt ockuperad av Ryssland.
De som ägnar sig åt kremlologiskt finlir kan notera att man från rysk sida på senare tid har nämnt Ukrainas president vid namn, och inte bara talar om ”juntan” i Kiev. Det är en kontrast mot hur Putin uttryckte sig vid krigsförklaringen den 24 februari 2022. Då manade han den ukrainska militären att ”ta makten i egna händer”:
– Det blir lättare att komma överens med er än med detta gäng av narkomaner och nynazister i Kiev som har tagit det ukrainska folket som gisslan.
Nyanser i tonläget ändrar inte det faktum att det är ett ryskt erövringskrig, där målet är att återupprätta det ryska stormaktsväldet.
I början på maj detta år sade däremot Putin:
– Jag har hört att den ukrainska sidan, herr Zelenskyj, är redo att hålla ett personligt möte.
Nyanser i tonläget ändrar inte det faktum att det är ett ryskt erövringskrig, där målet är att återupprätta det ryska stormaktsväldet.
Den polske utrikesministern Radoslaw Sikorski underströk nyligen vid en frågestund att Rysslands anfall mot Ukraina är ett kolonialkrig.
– Det är inte bara en fråga för Ryssland, utan ett allmänt fenomen. Ledare har alltid svårt att medge katastrofala misstag, bland annat för att det hotar deras maktinnehav. Och när det gäller diktatorer hotar det direkt deras liv.
Sikorski pekade på att de senaste hundra årens kolonialkrig har tre gemensamma egenskaper:
För det första avslutas de först när makteliten i angriparlandet inser att den har begått ett fel.
– Jag tror att Ryssland befinner sig på den etappen. Till och med Putin måste veta att han har handlat fel.
Det andra kännetecknet är, enligt Sikorski, att man inte är i stånd att uppnå sina mål till en acceptabel kostnad.
– Till den slutsatsen har Putin ännu inte kommit och han tycks ännu tro att han kan vinna.
Och för det tredje, noterar Sikorski, brukar krig avslutas av en annan ledare än den som startade det.
– Ett exempel är Afghanistan. Det var Leonid Brezjnev som skickade in den sovjetiska armén dit, men det var en annan generalsekreterare, Michail Gorbatjov, som kunde avsluta kriget.
Läs mer:
USA skickar 5 000 soldater till Polen
