Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Förra veckan sade Putin ännu en gång nej till en uppmaning från Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj att inleda fredssamtal. Dagen därpå, mitt under invigningen av ett ekonomiskt möte i Sankt Petersburg, stördes Putins festligheter av högljudda explosioner.

Ukrainska drönare hade träffat stadens oljeraffinaderi och krigsfartyg i den ryska flottbasen Kronstadt. Himlen över Rysslands andra stad förmörkades av svart rök.

Den ryska ”speciella militära operationen” i Ukraina har i dagarna pågått längre än första världskriget. Under hela denna tid har många experter uttalat sig tvärsäkert om att Ryssland kommer att vinna kriget. Därför, har de menat, vore det bättre att Ukraina ger upp. Om inte, kommer förlusterna av territorium och människoliv bara att bli ännu större.

Detta var ett narrativ – en berättelse om kriget – som många aktörer och debattörer länge höll fast vid. Inte minst Donald Trump, som gärna upprepade Putins påstående att det var Ukraina som startade kriget. Under den famösa sammandrabbningen med Zelenskyj i Vita huset i februari 2025 skrek Trump: ”Du har inga kort!”.

Den beskrivningen låg väl i linje med budskapet i det ryska informationskriget, där huvudargumentet var att Ukrainas motstånd var utsiktslöst.

En del av narrativet var att kriget är en konflikt mellan två stater som inte kan dra jämnt. Ett annat gick ut på att Ukraina är ett konstgjort land utan en egen historia, som därmed saknar existensberättigande.

Den motsatta analysen är att Rysslands krigståg i Ukraina snarare är ett kolonialkrig, ungefär av det slag som Frankrike bedrev i Algeriet för att bevara imperiet.

Bilden av en oundviklig rysk seger har sakta men säkert smulats sönder av verkligheten. I takt med att Ukraina allt mer framgångsrikt försvarar sig mot den ryska aggressionen har insikten börjat växa fram: Ryssland kommer inte att besegra Ukraina.

En seger kan förstås definieras på olika sätt. Putins ursprungliga ambition var att helt eller till större delen införliva Ukraina i Ryska federationen. Det står klart att det inte kommer att ske. Den ryske ledaren hade två konkreta krav vid krigsförklaringen i februari 2022: att Ukraina ska ”avnazifieras” och ”demilitariseras”. I klartext: en Moskvatrogen regim inrättas i Kiev och Ukraina berövas möjligheten att försvara sig militärt. Inte heller det har lyckats.

Förändringen av synen på kriget beror i första hand på Rysslands motgångar på slagfältet. Den finske presidenten Alexander Stubb har formulerat det som att Ukraina befinner sig i en mer fördelaktig militär ställning än under någon tidpunkt sedan kriget började.

Den ryska armén gör inte längre territoriella nettovinster vid fronten. Tiotusentals ryska soldater dödas varje månad. Ukrainska drönare och robotar har nu kapacitet att nå mål djupt inne i Ryssland och slår ut energianläggningar, oljelager och militära mål på 1 000 kilometers avstånd.

Det skapar både ekonomiska och militära bekymmer för Putin. Och politiska, när befolkningen i Moskva och Sankt Petersburg för första gången får känna av att kriget har kommit nära.

Det ockuperade Krim, Putins viktigaste erövring i kriget, har blivit en logistisk mardröm och allt svårare att hålla kontroll över, på grund av intensiva ukrainska drönarattacker mot ryska militära anläggningar på halvön. Bombningar av tåg- och lastbilstransporter längs den ryskockuperade ”landbron” från Rostov-vid-Don över Mariupol till Krim har delvis skurit av halvön, där det råder akut bränslekris och bensinransonering. Mängder av turister avbokar sina planerade semestrar på Krim. Kertj-bron återstår som livlina, men den är mycket sårbar för ukrainska attacker med robotar eller sjödrönare.

Även ryska ultranationalister, som författaren Zachar Prilepin, låter modfällda. Prilepin, som har deltagit som frivillig i krigen i Tjetjenien och Ukraina, skrev på sin Telegramkanal att Ryssland saknar styrkan att besegra Ukraina och riskerar ett allvarligt militärt nederlag.

Rysslands försvagade ställning i Ukraina ingår i ett bredare mönster. I slutet av 2024 förlorade Moskva sin allierade i Syrien, när Bashar al-Assad störtades. Därefter har valen i Moldavien, Ungern och senast Armenien resulterat i bakslag för proryska partier.

Den ryske presidenten hävdar att det ryska folkets ”patriotism” gör att Moskvas mål i Ukraina uppnås:

– De ryska styrkorna avancerar längs hela frontlinjen, försäkrade Putin i Sankt Petersburg.

Frågan är om han själv tror på det.

För drygt 20 år sedan förklarade Putin att Sovjetunionens fall var 1900-talets största geopolitiska katastrof. I dag är det hans krig i Ukraina som kan komma att leda till det nuvarande århundradets hittills största geopolitiska katastrof – för Ryssland.

Share.
Exit mobile version