Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
När jag kom in i studion för att spela in ”Invandrare för svenskar” såg jag att Nick Alinia var på plats. Han befann sig inte i SVT-huset som föremål för granskning utan som en av panelisterna i avsnittet före mitt. Jag gick fram till redaktörerna och sa vad jag tyckte. Jag frågade om de förstod vad det innebar att placera honom i just det här sammanhanget, i ett program som bygger på gemenskap, igenkänning och humor kring erfarenheten av att leva i Sverige med rötter någon annanstans.
Nick Alinia är nämligen inte vem som helst.
Han är inte en person som bara har skrivit en provocerande debattartikel utan en aktivist vars offentliga gärning bygger på konfrontation, uthängningar och normalisering av miljöer som public service rimligen borde granska, inte bjuda in till någon slags mysig panelgemenskap.
Ironiskt nog har även SVT rapporterat om hur han delat ett klipp där en person med antifascistiskt budskap trycks upp mot en vägg av en Aktivklubb Sverige-aktivist och tvingas klä av sig, med kommentaren: ”Ibland får saker konsekvenser.”
Nick Alinia får säga vad han vill inom lagens gränser. Hans åsikter ska inte förbjudas eller gömmas undan. Tvärtom. De ska tas på allvar nog för att granskas hårt.
Men det är något helt annat än att SVT erbjuder honom en plats i ett underhållningsprogram där hans närvaro förvandlas till ett inslag i ett skämtmaskineri.
Ingen demokratisk princip kräver att människor som byggt sin plattform på att jaga, hänga ut och skrämma meningsmotståndare ska få sitta i en humorpanel
Public service har ingen skyldighet att göra extremistiska miljöer folkliga. Ingen demokratisk princip kräver att människor som byggt sin plattform på att jaga, hänga ut och skrämma meningsmotståndare ska få sitta i en humorpanel och skratta bredvid dem som deras politik ytterst riktar sig mot.
Jag har själv ägnat stora delar av mitt liv åt att försvara principen att människor ska få mötas i samtal. Som polis, samhällsdebattör och svensk med rötter någon annanstans vet jag hur farligt det blir när vi slutar prata med varandra. Jag vet också hur lätt det är att ropa censur så fort någon ifrågasätter en redaktionell inbjudan.
SVT behöver inte vara rädda för svåra ämnen. Tvärtom. Public service ska granska extremhögern, skildra de miljöer där unga män radikaliseras och ställa frågor till personer som sprider propaganda från våldsbejakande grupper. Public service ska kunna intervjua Nick Alinia. Men gör då journalistik.
”IFS” har i sina bästa stunder varit ett program som skrattar åt det svenska, åt missförstånd, åt kulturkrockar, åt de där absurda små detaljerna som bara blir synliga när man både står innanför och utanför majoritetssamhället. Det är därför programmet har fungerat. Det har funnits värme och självdistans och en känsla av att vi som sitter där har rätt att driva med Sverige eftersom vi också är Sverige.
Att då bjuda in en person vars politiska projekt är att misstänkliggöra just detta ”vi” är inte att bredda samtalet. Det är att låta formatets egen idé användas mot sig själv.
Jag tycker att ”IFS” fyller sin funktion och är glad över att få vara med, men jag accepterar inte att public service gömmer sig bakom yttrandefriheten när frågan egentligen handlar om redaktionellt ansvar.
Yttrandefrihet betyder att Nick Alinia får tala. Den betyder inte att SVT måste göra honom till en del av familjeunderhållningen.
Läs mer:
Jacob Lundström: Nu när SD är inne i SVT-värmen – dags för allt höger om SD!
Ansvariga utgivaren: Hade avrått från Alinias medverkan
Julia Frändfors om högeraktivistens debut i SVT-programmet: ”Vansinnigt”




