Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Kåseriet skulle egentligen ha handlat om något putslustigt med en gammal Saab.
Men inspirationen tröt förra söndagen. Jag gick för att kyla ner hjärnan med ett dopp i Årstaviken i Stockholm. Det är så nära att jag bara tog på min mörkröda badrock och gick.
Jag såg dem på andra sidan gatan. En mor och dotter, tänkte jag. Den krumma äldre damen i armkrok med den yngre rakryggade. Våra blickar möttes.
De verkade tala med kropparna. Så nära varandra, i en självklar gemenskap.
Jag blev egendomligt berörd.
Efter doppet gick jag tillbaka. De var kvar på nästan samma plats. Gick oändligt sakta, i armkrok. De hjälptes åt med rullatorn.
Jag passerade dem. Det gick några sekunder. Så vände jag mig om: ”Behöver ni hjälp?” För det är väl det man frågar. Min ton var alltför glättig. Jag mötte den yngre kvinnans blick. Den sa allt.
Hon höll varsamt den äldres arm. Jag tog den gamlas andra arm och styrde rullatorn med min lediga hand. Den unga kvinnan kändes varm och lugn. Hon frågade om den äldres liv.
Då förstod jag.
De kände inte varandra.
Vi skred sakta fram längs trottoaren. Allt stannade upp. Vi pratade om livet.
Den gamla var medtagen efter en alltför lång promenad. Kvinnan hade sett henne och stannat. Vi skred sakta fram längs trottoaren. Allt stannade upp. Vi pratade om livet. Om att kämpa. Om att flytta över halva världen till ett kallt Sverige. Om blodproppar som förändrar allt. Och om barnbarnen. Hur underbara de är.
Hon bodde bara en hållplats bort och framme vid busshållplatsen satte hon sig, lättad. Alla tre höll vi varandras händer, nästan krampaktigt. Jag erbjöd mig att följa med på bussen. Den yngre kvinnan frågade om hon kunde hjälpa den gamla någon annan gång.
Bussen svepte in. Jag fick ögonkontakt med föraren och pekade på rullatorn. Han gjorde tummen upp: ta den tid ni behöver.
Den yngre kvinnan kramade den äldre, som tackade och tackade. Sedan kramade hon mig. Hastigt. Hårt.
Sedan gick hon.
Bakdörrarna öppnades. Fem vänliga blickar mötte oss.
När vi stapplat av följde jag med till hennes gathörn. Hon kände igen sig. Ögonen fick liv. Hon skrattade och visade barnbarnen på telefonen. Nu klarade hon sig. Vi kramade och tackade varandra.
Sedan gick jag hem i min mörkröda badrock.
Kåseriet om Saaben fick vänta.
Läs mer:
n’Jonas förra kåseri: Var finns räkningen? I en av mina fjorton parkeringsappar?
Alla DN:s kåserier finns samlade här.
