Att använda naturen som en barriär är historiskt inget nytt, men i spåren av det försämrade säkerhetsläget i Europa har konceptet fått en renässans. Idén går ut på att återställa utdikade våtmarker, låta skogar växa sig tätare och riva upp infrastruktur som vägar och broar i gränsområden.
Syftet är tvåfaldigt: Att hindra framryckande fientliga styrkor som är beroende av fast mark och vägnät, och att samtidigt tackla kriserna kring biologisk mångfald och klimatförändringar. Historiska ”ofrivilliga” naturreservat, som den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea, har visat hur extremt stark naturen blir när människan tvingas hålla sig borta.
Nu är denna trend högst aktuell i Finland. En arbetsgrupp från miljöministeriet och försvarsministeriet har nyligen fått i uppdrag att utreda hur restaurering av natur och naturliga hinder kan stödja försvaret och gränssäkerheten, särskilt i de östra delarna av landet.
För Aino Tuominen, ordförande för Rewilding Finland, är det en logisk och efterlängtad utveckling. Hon pekar på den starka kontrasten som redan finns vid den finsk-ryska gränsen.
– Tittar man på satellitkartan kan man se en tydlig skillnad. Den finska sidan är kraftigt exploaterad av skogsindustrin och på den ryska sidan är många områden helt orörda, berättar hon.
Att Ryssland lämnat sin sida av gränsen vild har dock inte primärt handlat om naturvård.
– Den har alltid varit vild. De ville inte göra det lätt att närma sig gränsen, inte ens för sitt eget folk, så att de kunde fly.
På den finska sidan har skogsbruket däremot skapat ett landskap som ur ett militärt perspektiv är sårbart.
– Den finska sidan skulle verkligen behöva återförvildning och borttagning av skogsbilvägarna, de vägar vi byggde för virkesinsamlingen, som vi har en hel del av nära den östra gränsen. Det har diskuterats länge att dessa vägar inte är bra för försvar, eftersom det gör det lättare för inkräktarna att komma in i landet, förklarar Aino Tuominen.
Att kombinera försvarsintressen med naturvård är ett starkt argument i ett land där säkerhetspolitik alltid varit högprioriterat.
– Vi har en annan geografi. Svenskar och norrmän har tur, vi har inte lika mycket tur. För oss i Finland har försvar alltid varit högprioriterat, det är därför vi har en värnpliktsarmé. Finländarna tar alltid försvaret på största allvar, så om man kan förbättra vårt försvar genom att ta bort några skogsvägar är det ett ganska starkt argument. Det skulle inte störa någon. Vi skulle inte behöva flytta folk för att göra det.
Men det handlar inte bara om vägar. Ett av de mest effektiva naturliga hindren är våtmarker.
– Ur ett försvarsperspektiv skulle det vara riktigt bra att återställa vissa träsk- och våtmarker som vi har förlorat på grund av insamlingen av torv till förbränning. Att korsa dessa träskmarker med stridsvagnar är ganska svårt. Att återställa dessa skulle dessutom vara bra för den biologiska mångfalden och stödja de utrotningshotade arterna. Så det skulle tjäna många syften, menar Aino Tuominen.
Hon ser också att detta arbete kan knytas till större, internationella naturvårdsprojekt, som det ”europeiska gröna bältet”, ett 12 500 kilometer långt initiativ som följer den tidigare järnridån genom Europa.
– Det lämnades orört i ett ganska naturligt tillstånd på många ställen. Det europeiska gröna bältet skulle faktiskt passa perfekt att nu vidareutveckla. Fördelen är att djuren kan röra sig över stora områden, eftersom fragmenteringen av miljön annars är ett så stort problem, särskilt i Europa.
I takt med klimatförändringarna får dessa korridorer också en ny, livsviktig dimension.
– Alla klimatzoner rör sig norrut, så vi borde bygga den här typen av korridorer, särskilt från söder till norr, så att djuren, växterna och insekterna lättare kan röra sig norrut när klimatet värms upp.
Det finns dock utmaningar. Den finska skogsindustrin, som redan drabbats av det ryska importstoppet av virke, kan komma att motsätta sig att produktiv skogsmark görs om till skyddade zoner.
– Skogsindustrin är förmodligen inte så exalterad över detta. Man kämpar för att hitta tillräckligt med virke till industrin, konstaterar Aino Tuominen.
Finland har dock, liksom resten av Europa, press på sig att leva upp till EU:s restaureringsdirektiv som kräver återställande av skadade miljöer.
– Vi har mycket arbete att göra där för att nå EU:s mål. Det kommer inte att bli lätt, men den här typen av grönt återförvildat bälte längs vår östra gräns skulle kunna bidra till att nå dessa mål.
Fakta.Defensiv rewilding växer i Europa
Längs Natos östra flank växer nu intresset för defensiv rewilding – att använda naturrestaurering i försvarssyfte.
Från första världskrigets avsiktliga översvämningar till dagens Ukraina har leriga flodslätter effektivt bromsat och omdirigerat pansarfordon, konstaterar forskare vid University of East London som studerat hur terräng historiskt har format konflikter. Nu riktas blickarna särskilt mot torvmarker. Deras låga bärighet gör dem svårforcerade för militära fordon, samtidigt som de fungerar som några av naturens mest effektiva källor för koldioxidlagring. Det skapar en unik kombination av militära och klimatmässiga fördelar.
Även på politisk nivå lyfts nu konceptet fram. EU-kommissionären för miljö, vattenresiliens och en konkurrenskraftig cirkulär ekonomi, Sveriges Jessika Roswall, stödjer tanken och propagerar för att fler länder använder naturen för att förbättra den nationella säkerheten.
Idén omsätts också verkligen allt mer i praktiken. Estland, Lettland och Litauen planerar att integrera torvmarker i den nya Östersjöförsvarslinjen. Estland utreder dessutom, som tredje EU-land efter Finland och Polen, möjligheten att aktivt återställa utarmade torvmarker som en defensiv sköld mot potentiella ryska angrepp. Tidiga samtal förs redan mellan landets försvars- och klimatdepartement.
Defensiv naturrestaurering erbjuder därmed en innovativ lösning på två kriser. Genom att återskapa ekosystem byggs en grön mur som kan skydda både Europas gränser och det globala klimatet.
Läs mer:
Sabotagen ökar i Europa – ”befinner oss i konflikt med Ryssland”
