Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
I veckan hade serien The Wargame premiär på Sky TV. Där kan britter se hur tidigare toppolitiker, generaler och experter i ett krigsspel möter ett ryskt angrepp mot Storbritannien. Scenariot är påhittat, men ställer de som nyss satt vid makten, som hade kunnat sitta vid makten och som möjligen sitter vid makten i morgon inför det ultimata testet. Jag spelade den ryska generalstabschefen och lade upp anfallsplanen.
Vi svenskar ser Storbritannien som en av Europas två största militärmakter, tillsammans med Frankrike. Men när man vänder på perspektivet och ser Storbritannien ur ett ryskt perspektiv träder en annan bild fram.
Den första frågan vi ställde oss var vilka möjligheter Storbritannien har att slå mot Ryssland.
Svaret är att britterna har ett sextiotal Tomahawkrobotar som de kan skjuta från sina ubåtar. Och som de kan bestycka med sina strategiska kärnvapen. Utöver det finns det nästan ingenting. De kan visserligen genomföra en extrem högrisk-räd med Eurofighter Typhoon på maxräckvidd och skjuta Storm Shadow-robotar mot Kaliningrad med låg sannolikhet att träffa något, men det är allt. Med andra ord är de militära riskerna som Ryssland utsätter sig för i det läget mycket små.
Den brittiska regeringen står således inför dilemmat att skicka den enda jagaren till London för att skydda huvudstaden, eller till ubåtsbasen i Skottland för att skydda sina strategiska kärnvapen.
Den andra frågan är vilka system som Ryssland kan nå de brittiska öarna med. Där finns de robotar som Ukraina möter varje vecka. Kryssningsrobotar, ballistiska robotar och långräckviddiga attackdrönare som kan nå hela Storbritannien.
Den tredje frågan är hur väl Storbritannien kan försvara sig mot dessa system. Det finns en stark scen i The Wargame där general Richard Barrons, som spelar brittisk överbefälhavare (ÖB), förklarar för den politiska ledningen att det enda de har som kan stoppa en ballistisk robot är sex stycken jagare av typ 45. Dock är tre av jagarna på varv. Två är utomlands.
Den brittiska regeringen står således inför dilemmat att skicka den enda jagaren till London för att skydda huvudstaden, eller till ubåtsbasen i Skottland för att skydda sina strategiska kärnvapen. Det är ett svårt val i en kris. Några av deltagarna frågade rakt ut hur Storbritannien hade hamnat där, och de med militär erfarenhet förklarade att orsaken är att varningar har ignorerats i ett decennium – för få förmågor har upphandlats och fel prioriteringar gjorts.
Här återfinns också krigsspelets största värde. Det är enkelt att avfärda ett abstrakt ”vi spenderar för lite på försvaret”. Det är svårt att avfärda ”en enda plattform som kan skjuta ned en ballistisk robot är tillgänglig”. Det hela kan jämföras med att Ryssland tillverkar runt 700 ballistiska robotar av typen Iskander-M om året. Och därtill flera andra typer av robotar.
Alla bristerna i den brittiska försvarsförmågan leder till den direkta slutsatsen att Storbritannien behöver hjälp från sina allierade direkt, annars är det hela över. Tv-seriens ÖB säger att britterna klarar sig i två veckor, men det lät väldigt optimistiskt räknat i mina öron. USA har skjutit nästan tusen Tomahawkrobotar mot Iran, Storbritannien hade som bekant ett sextiotal.
Den inslagna, brittiska vägen kommer inte att lösa de verkliga problem som britterna får se i en fiktiv händelseutveckling.
Den amerikanske utrikesministern uttrycker i detta läge tveksamhet och säger att han sätter Amerika först – inte europeiska problem. Han använder ett språkbruk om ömsesidig deeskalering och framställer sig som en medlare mellan två bråkande sidor, snarare än som Storbritanniens främsta allierade i Nato. Retoriken är kusligt likt den om Ukraina.
En av de viktigaste sakerna i tv-serien är psykologi och intuition hos dem som spelar den brittiska regeringen. Deras beslutsamhet och obeslutsamhet, naiviteter och ryggmärgsreflexer, är högst verkliga. Produktionsbolaget tog dock bort den ryska sidan i slutproduktionen, så mig ser ni bara i eftertexterna – men delar av vår kalkyl skymtar fram.
Om vi återvänder till verkligheten så avgick Storbritanniens premiärminister Keir Starmer tidigare i år. En direkt bidragande orsak var försvarsminister John Healeys avgång, elva dagar tidigare. Healey avgick i protest mot för låga försvarsutgifter – och krävde 18 miljarder pund till 2030 för att nå målet om 3 procent av bnp till försvaret. När Healey sedan blev finansminister skrapade han – ironiskt nog – endast ihop 5 miljarder pund.
Den inslagna, brittiska vägen kommer inte att lösa de verkliga problem som britterna får se i en fiktiv händelseutveckling. Och detta är alltså en av Europas militärt starkaste stater, som vi svenskar sätter höga hopp till i ett läge när USA minskar sin närvaro på vår kontinent. Det ger anledning till eftertanke.
Läs mer:
Oscar Jonsson: Ryssland lär sig från misstagen i Ukraina – och förbereder sig för nästa krig
Oscar Jonsson: Europa har slutat hoppas på USA – men jobbet kvarstår
