Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Det är ute att vara annorlunda och ingenting representerar det så väl som måltiden.

Skämten om svårigheten att bjuda ett sällskap på middag är numera lika vanilj som … vanilj. Jag har hört dem genom åren och de har inte blivit färre:

Alltid är det någon som är vegetarian eller vegan. Glutenintolerant eller laktosintolerant. Någon är muslim eller jude som inte äter griskött plus en andra massa saker.

Nötallergikerna är en genre i sig.

Jojo-bantarna är en annan.

Ananasallergikerna? Ja, de finns. Ingen pizza Hawaii för dem, vilket förvisso är ett sundhetstecken.

En sanning: Ingen, varken hemmakockar eller restauranger, vill längre ha gäster med särskilda önskemål.

Det har förstås med tidsandan att göra, tänker jag. Samhällets vilja att bejaka människors olika intersektioner är lika livskraftig som stuprörsjeans. Ingen bryr sig längre om du är en buddhistisk, halvkongolesisk, bisexuell same från lägre medelklassen med klumpfot.

Den gemensamma måltiden är den perfekta situationen att ge utlopp för detta. Det finns inte heller någon lag som säger att restauranger måste erbjuda något för alla.

Passar det inte, välj ett annat ställe.

Så har det i någon mån alltid varit, men i den här tidsandan – och i den här ekonomin – finns det varken utrymme eller vilja att tillfredsställa kreti och pleti.

Åtminstone inte i storstäderna, där valfriheten är så stor och där krogarna är så nischade att alla i ett brokigt sällskap måste gå på varsin restaurang. Jag raljerar och generaliserar, visst, men det är inte osant. För om jag mot förmodan hittar ett övervintrat pk-hak är det så fullt av hippier, rumänska gatuhundar med ptsd och smaklösa röror utan textur att mina fullt funktionella kött, potatis och sås-kompisar vänder i dörren.

Jag vill förena mina världar. Bjuda med allt och alla, men när det kommer till restaurangbesök ter det sig i stigande grad som en omöjlighet.

Så tänker jag, tills jag ska besöka min hemstad, Sölvesborg. En liten kommun i västra Blekinge som i dag främst är känd för sina SD-politiker, vilka är drivande i viljan att assimilera folksmaken. Och fotbollslaget Mjällby AIF, som enligt Blekingesport har en raiderlista på käk efter bortamatcherna: 16 av 20 spelare önskar kebab.

Två vill ha pizza Hawaii, vilket bara är wierd. En vill ha Vesuvio, troligen för att han ännu inte är myndig. Och en vill ha kycklingpizza, han blev för övrigt nyligen dumpad till norska ligan.

En annan sanning, således: Sölvesborg är no country for soy boys.

Så hittar jag en annons från en restaurang mitt i city. Där står det att man kan beställa en halv portion till halva priset. Man kan beställa glutenfritt, laktosfritt, välja vegetariskt och veganskt. Beställa mat ”utifrån behov och önskemål gällande allergener eller matpreferenser”. Och förstås, ”njuta av svenskt kött”.

Sveriges sista wokekrog finns alltså här, i min hemstad, i centrum av SD-land.

Inte minst är den populär. Enligt mina uppgifter brukar de ha både en viss partiledare och Mjällbyspelare och sossar och hippier och mäklare och många andra på besök.

Jag överdriver ju dessutom. Wokekrogarna finns lite överallt, bara inte i storstäderna och definitivt inte i riksmediernas blickfång.

På mindre orter finns det få samlingsplatser och därför tar krögarna ansvar för att alla ska med. Ibland är det rentav en förutsättning för att gå runt.

En fråga: Det är ute att vara annorlunda, men är det så fel?

Här kan du läsa fler texter av Patrik Lundberg.

Share.
Exit mobile version