Pedro Almodóvars humörhöjare ”Autofiktion” triggar tanken

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Vi kastas rakt vi in i skaparens egen hjärna. Det handlar om Raúl, en åldrad, framgångsrik filmskapare som bär så många yttre och inre likheter med det här dramats regissör att han lika väl hade kunnat heta Pedro. Han berättar för sin betrodda kollega sedan 20 år, Mónica (personlig assistent/manusredaktör), om sitt nya verk:

”Är den mycket utlämnande”, frågar hon oroligt, eftersom hon känner sin väns bräckliga psyke.

”Inte så mycket” säger Raúl och tillägger ”Men verkligheten smyger sig ofta in ändå”.

Och som den gör det.

Men den egocentriske mannens självbiografi kommer inte främst drabba honom själv.

De uppsluppna åren, som gav oss alla dessa blommiga typer på gränsen till nervsammanbrott är sedan länge passerade, nu är det självreflektion som gäller. Hur mycket får en författare exploatera sina nära och kära? Behöver en besjälad konstnär alls befatta sig med sådana borgerliga bryderier?

Almodóvar är inte rädd för att möta sin egen spegelbild, han har gjort det många gånger förut. Kanske mest övertygande i ”Smärta och ära” men på sätt och vis även i det förra verket, det dystra Ingmar Bergman-inspirerade dödshjälpsdramat ”The room next door” (2024). ”Autofiktion” är förvisso också något av ett bokslut, men presenterat med ett förhållandevis gott humör.

Det börjar dock med en panikattack som drabbar Almodóvarkopian Raúls eget alter ego: reklamregissören Elsa. Precis som Raúl är hon ihop med en yngre man, som hjälper sin neurotiska sambo till sjukhuset. Vi följer skeendet så som det utspelar sig i Raúls minne och manus, samtidigt som det i filmisk nutid uppstår kontroverser kring samma manus.

Almodóvar tvinnar samman tids- och skaparplanen med imponerande smidighet, där upplevda känslor snarare än faktiska händelser skickar oss fram och tillbaka mellan berättarlinjerna.

Elsas pojkvän Bonifacio extraknäcker som manlig strippa, men är brandman – en jordad kille som verkar ha upphovsmannens sympatier, en skarp kontrast till de självupptagna kulturskaparna. Här skulle jag kunna invända mot den manliga (homosexuella) blicken, som hänger kvar lite väl länge vid Bonifacios blottade kropp och som i scenen från brandstationens omklädningsrum främst koncentrerar sig på männens rumpor (vilket ju slungar iväg tanken till Killinggängets ”Nile City”).

Men vänta nu… det är ju Raúl som har ”gjort” den här delen av filmen i filmen. Är detta alltså egentligen Almodóvar som utövar subtil självkritik i tredje person? Eller är han bara en fluktare? Ja, ni förstår – ”Autofiktion” triggar tanken, blir till en yster tummelplats för alla oss som uppskattar en rejäl svängom på metagolvet.

Almodóvar låter till och med trotjänaren Mónica såga Raúls film, alltså den vi sitter och tittar på. Det är hon som är sanningssägaren, sannolikt en reinkarnation av Almodóvars inre stränga ordningsman:

”Släpp din mammas död! Du har redan gjort en film om det.”

”Dina bästa verk ligger bakom dig”.

Möjligen är det så. ”Autofiktion” kommer inte upp på spanjorens topp 5 men är ändå en sprittande comeback efter likvakan från förrförra året. Även estetiskt så. Tydligast i de bedövande vackra tablåerna från Elsas semestertripp till Lanzarote, där varje bild är ett suggestivt konstverk i svart, vitt och rött.

Den kanske mest slående scenen kommer dock lagom till eftertexterna: I extrem närbild ser vi Raúls (eller Almodóvars?) fingrar hamrar på ett tangentbord, dubbelexponerade till att bli en köttig hord av korvlika varelser som rusar omkring utan tanke på ordning eller omvärlden. En sinnrik och milt obehaglig bild av autofiktionens potentiella våld på verkliga relationer.

Se mer: Fler Pedro Almodóvar-måsten: ”Allt om min mamma” (1999), ”Dålig uppfostran” (2004), ”Brustna omfamningar” (2009).

Pedro Almodóvar i Cannes: ”Konstnärer har en moralisk plikt att uttala sig”

Läs fler film- och tv -recensioner i DN