Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Det en gång så röda Norrland har de senaste valen blivit alltmer blaskigt och nu antagit en liksom urtvättat beigerosa kulör. I årets val tappade Socialdemokraterna i snitt fyra procent i de nordliga regionerna. Och det är inte synligt bara i riksdagsvalet – partiet tappar i merparten av de norrländska kommunerna. På vissa håll är genomklappningen monumental. I Kramfors, Åsele och Överkalix är stödet halverat.
Berättelsen efter de senaste valen har varit att gamla S-väljare som kanske hamnat på sofflocket masat sig upp och röstat på Sverigedemokraterna i stället, möjligen motiverade av att centrum/periferi-konflikten förvandlats från torr regionalpolitik till kulturkrigsfrågor. Alltså att snarare än att handla om vård, skola, omsorg, arbetsmarknad och infrastruktur har landsbygden dragits in i polariserande diskussioner om vargjakt, strandskydd, pris vid pump och äganderätt. Detta har SD – som egentligen aldrig presenterat någon sammanhängande landsbygdspolitik – vunnit på.
Men nu backar ju även SD i norr. Segertåget har bromsat in. Och därmed måste nya frågor ställas.
Så vad har hänt? Det banala svaret är nog att Socialdemokraterna, i likhet med övriga riksdagspartier, inte riktigt brytt sig om Norrland. Det kan verka som en smart strategi med tanke på att bara 10 procent av befolkningen bor norr om Dalälven och att striden om storstadsväljarna på pappret ser viktigare ut. Där bor de osäkra, tänker man sig, och förlorar sig sedan i en triangulering mot urbana medelklassmittenväljare. Med det extremt jämna valresultatet som facit kan man konstatera att det var en dålig idé. I ett val som detta är varje röst viktig.
På vissa håll är genomklappningen monumental. I Kramfors, Åsele och Överkalix är stödet halverat.
Slutsatsen måste då bli att Socialdemokraterna som vanligt tagit norrlänningarna för givet, att de helt enkelt bara förutsatte att deras gamla väljare skulle rösta på dem av gammal vana, trots att inga kampanjer eller insatser riktades mot landsändan.
Faktum är att Norrland under decennier behandlats styvmoderligt av det stora centraliseringspartiet. Norra Sverige har ett värde för att tillhandahålla råvaror och skapa tillväxt i industrilandet. Socialdemokraterna har som få andra partier hållit fast vid den tanken utan att egentligen på något sätt anpassa analysen efter omständigheterna.
När ”Norrlandsfrågan” först debatterades kring förra sekelskiftet var högerns linje småskalighet. De oroade sig för att alltför omfattande exploateringar skulle proletarisera de självägande bönderna. Arbetarrörelsen förordade exploatering: timmerfronten, vattenkraftsutbyggnaden och gruvorna. De fick stöd för sin linje eftersom det också upprättades ett samhällskontrakt i det unga folkhemmet. Formeln löd: exploatering = arbetstillfällen = löneskatter = lokal välfärd.
Framåt 60-talet, när industrierna krisade och rationaliseringar, motorsågar och mekanisering gjorde arbetare arbetslösa lät det annorlunda. S och LO ställde sig bakom en hårdför flyttpolitik där landets tillväxt var överordnat människors hemkänsla och förankring.
Arbetsmarknadsstyrelsens chef Bertil Olsson legitimerade sin linje med ett snillrikt cirkelresonemang. Staten, menade han, kunde inte erbjuda landsbygdens gamla en rimlig servicenivå om inte de yngre och arbetsföra ”i de stagnerade områdena förflyttas till de områden där de bäst behövs enligt företagsekonomiska kalkyler”. Så blev det också. Norrland tömdes sakta på folk men rikedomarna fortsatte flöda ut.
Att den gamla formeln inte längre gäller vill de inte låtsas om. Kommunerna och regionerna får kämpa på bäst de kan
När sedan den nya så kallade gröna industrialiseringen tog fart för tio år sedan hejade S återigen på, men nu från en trygg plats vid sidlinjen där de, enligt det ensidigt omförhandlade samhällskontraktet, inte behövde erbjuda något i gengäld. Att den gamla formeln inte längre gäller vill de inte låtsas om. Kommunerna och regionerna får kämpa på bäst de kan.
Det ironiska är att Socialdemokraterna gick till val på att indexera statsbidragen. Det låter tråkigt men är snudd på revolutionärt. Inflationsjusteringen försvann i samband med Göran Perssons åtstramningar efter 90-talskrisen och har skapat ett tilltagande underskott i de lokala ekonomierna. Men S pratade inte om sådant, inte heller om karensen, tandvården, välfärden eller infrastrukturen. Internt sades det att valrörelsen skulle handla om ”samhällskontraktet” men kom att handla om en dröm om en urban mittenregering. Det är smärtsamt uppenbart att partiledningen inte vill driva den politik partiet gemensamt kommit överens om och som faktiskt hade tjänat norra Sverige väl. Därför kraschade S i Norrland.
Läs fler texter av Po Tidholm.
