Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.

”Har du handlat från ett företag på nätet som utger sig för att vara svenskt? Har du senare upptäckt att varan skickats till dig från ett land utanför EU? Har du behövt betala extra avgifter? Då kan du ha handlat från ett företag som sysslar med dropshipping.”

Jo tack, konsumentupplysningen.

Ett klick i bara farten, jag som ALDRIG köper saker på nätet. Jag uppskattar nämligen riktiga affärer och bidrar gärna till att de finns kvar. Men just dessa sandaler i skinn var så väldigt fina. Ingen annanstans hade jag sett några så fina.

Efter det där klicket kom mejl på mejl, ett för varje del av resan som skorna behövde göra för att hitta hem till mig. Jag förstod ingenting, butiken låg ju i Stockholm?

Det tog så lång tid för skorna att nå fram att jag nästan glömt dem när de en dag hängde i paket på ytterdörrens handtag. När jag öppnade paketet spred sig en stank av olja, den ena skon var i en större storlek än den andra. Ingen av dem passade.

800 kronor kostade fejkskorna som jag absolut inte skulle behålla. Jag vände mig till deras ”kundtjänst”.

– Det här är väl inte skinn?!

– Nej, verkligen inte, svarade min man.

800 kronor kostade fejkskorna som jag absolut inte skulle behålla. Jag vände mig till deras ”kundtjänst”, en kontakt som följdes av en lång kedja av vändande mejl. Jag hade kunnat bli galen, men blev märkligt nog lite intresserad? Som i att det var spännande att skriva med en människa i Kina, som i att jag på nytt var ett barn med en brevvän. Eller var det AI? Antagligen AI. Men ändå.

Skrev först skarpt, skällde för att de varit oärliga, svar: ”Vi agerar bara professionellt.” Förklarade att skorna var i fel storlek och luktade illa, nej, det här är inga skor som någon människa kan eller bör bära, svar: ”Vi beklagar.” Jag bad om en adress, skrev att jag genast ville skicka tillbaka skorna, svar: ”Varför?”

DÄRFÖR!

Till slut hittade jag på egen hand något som liknade en adress och packade in skorna hårt. Som om jag straffade dem för vad vi människor gör mot varandra och den här planeten, producerar skit som vi sen lurar på andra. Tejpade varv efter varv.

Jag fick betala 350 kronor i porto och det var det värt. Så. Nu var skorna ute ur mitt liv och på något sätt kändes det som att jag hade vunnit. Sex månader senare kommer jag hem från jobbet innan resten av familjen.

Och vad är det som hänger på handtaget på ytterdörren?

Kinaskorna.

Läs mer:

Rantas förra kåseri: Vi är bara två kvar som tar socker i kaffet

Och förrförra: Får man skicka röda hjärtan till vem som helst?

Alla DN:s kåserier finns samlade här.

Share.
Exit mobile version