Vid lunchtid på torsdagen ska riksdagen pröva S-ledaren Magdalena Andersson som statsminister för en enpartiregering ledd av Socialdemokraterna. För att hon ska kunna tillträda krävs att en majoritet av riksdagsledamöterna inte röstar mot henne. Magdalena Andersson utgår själv från att det blir en hopplös uppgift.
– Jag kommer att falla, sade hon i samband med att hon slutrapporterade sitt sonderingsuppdrag.
Efter omröstningen ska talman Andreas Norlén utse en ny sonderingsperson. Både han och Magdalena Andersson lutar mot att det bör bli M-ledaren Ulf Kristersson.
– Det är naturligt att det är den som leder det näst största partiet som får uppdraget, sade Andreas Norlén tidigare i veckan.
Ulf Kristerssons nuvarande regeringsunderlag fick 173 mandat i valet, mot 176 för den rödgröna sidan. Det betyder att han måste locka över något av de rödgröna partierna för att kunna fortsätta som statsminister. Om inte det lyckas kommer sonderingsuppdraget troligen att gå tillbaka till Magdalena Andersson.
En joker i leken är att Centerpartiet fortfarande talar om ett så kallat mittenalternativ med partier från bägge sidor.
Hur regeringsdramat utvecklar sig är ovisst, men här benar DN ut vilka huvudalternativ som finns för den som får talmannens uppdrag.
Ulf Kristerssons alternativ
M, SD, C, KD, L
Talar för: Om Ulf Kristersson lyckas övertala Centerpartiet att släppa sina röda linjer mot Sverigedemokraterna kan de här partierna bilda en majoritetsregering. M-ledaren har kallat detta för den ”icke-socialistiska majoriteten” i riksdagen och rent sakpolitiskt finns det onekligen gemensamma nämnare i kvintetten.
Talar emot: Centerpartiet har satt både heder och ära i pant för att inte stödja en regering som är beroende av Sverigedemokraterna. Det är också enligt den principen partiet agerat under den senaste mandatperioden. Ett löftesbrott på den här punkten skulle ses som ett stort svek av både väljare och partimedlemmar. C-profilen Birgitta Ohlsson har till och med sagt att hon överväger att bli politisk vilde om C överger sina röda linjer mot SD.
Elisabeth Thand Ringqvists alternativ
S, C, MP, KD, L
Talar för: Det här är det alternativ som C-ledningen fortfarande hoppas på ska kunna vara möjligt att genomföra. Men det enda som egentligen talar för är att partierna rent matematiskt skulle samla tillräckligt många mandat för att få majoritet i riksdagen.
Talar emot: I nuläget finns det inget som talar för att det här alternativet är realistiskt. Partiledarna Ebba Busch (KD) och Elisabeth Thand Ringqvist (C) har visserligen badat bastu tillsammans men ingen av de andra har visat något intresse för den här lösningen. L-ledaren Simona Mohamsson har inte ens velat prata med Magdalena Andersson under sonderingstiden. S skulle också få svårt att förklara för sina väljare varför det är bättre att regera med en handfull borgerliga småpartier i stället för V.
Magdalena Anderssons alternativ
S, V, C, MP
Talar för: Det här är den enda kombinationen med en gemensam statsministerkandidat som har en majoritet i riksdagen. Med alla fyra partierna skulle Magdalena Andersson ha en majoritetsregering som kan få sin budget och andra förslag genom riksdagen. Alla förhandlingar kan avgöras vid ett och samma bord utan speciallösningar för samarbetspartier i riksdagen. Både MP och V förordar den här lösningen, och bägge kräver att få vara med om man ska släppa fram S-ledaren.
Talar emot: C håller fast vid den princip som man hamrade in under valrörelsen: inga V-ministrar i regeringen. Ska en rödgrön fyrpartiregering bli verklighet måste C ändra sig på den punkten. Magdalena Andersson vill inte binda sig vid det här alternativet. Hon har öppet uttryckt skepsis till att inkludera V.
– Vänsterpartiet har en lång resa kvar att göra innan de är ett parti som kan sitta i regering, sade S-ledaren Magdalena Andersson kvällen före valet.
S, V, MP + C
Talar för: En trepartiregering som har ett samarbetsavtal med C skulle möjligen kunna vara en väg ur de nuvarande låsningarna. För C är det kanske ett mindre motbjudande alternativ än att själva delta i en regering där V har ministerposter.
Talar emot: Även det här alternativet kräver att C överger sin grundhållning att säga nej till V-ministrar. I grund och botten är S mer intresserade av att dela regeringsmakten med C än med V. Och MP förordar att alla fyra partierna ingår med argumentet att det ger större handlingskraft.
S, C, MP + V
Talar för: Att hålla V utanför vore ett sätt att blidka C. En hel del talar för att S gärna skulle se den här lösningen. C skulle verkligen inlemmas i det rödgröna blocket, en strategisk önskedröm för S i kraftmätningen med högersidan. Med ett samarbetsavtal i stället för ministerposter skulle V:s inflytande kunna begränsas på ett sätt som passar S. Säkerhets- och utrikespolitik, områden där S inte litar helt och fullt på V, skulle kunna hållas utanför.
Talar emot: ”Det är nu eller aldrig”, säger vänsterpartister om sitt krav på ministerposter. Det mesta tyder på att V är berett att gå mycket långt för att komma in i regeringen för första gången i partiets historia. Kanske hela vägen till extraval. En betydande del av S-väljarna skulle bli missnöjda om borgerliga C fick vara med i stället för V. Även de gröna språkrören är emot en sådan lösning.
S, MP + V + C
Talar för: S och MP får nog ses som bottenplattan i den rödgröna kvartetten – de har ju regerat ihop förr och kan tänka sig att göra det igen. Troligen är C inte direkt emot en sådan lösning.
Talar emot: Att ha två samarbetspartier i riksdagen, dessutom de två som sakpolitiskt står längst ifrån varandra, skulle bli komplicerat. Risken för återkommande regeringskriser är uppenbar. Och även den här lösningen kräver att V ger upp sitt benhårda krav på ministerposter.
