Ritualer och tarotkort på Liljevalchs i sommar

Den grekiska mytologins nio muser intar en central roll i Ylva Snöfrids konstnärskap. Liksom de fyra elementen: jord, eld, luft och vatten. Passande nog är summan av dessa samma som antalet salar i Bergstenshuset på Liljevalchs i Stockholm. Således har siffran 13 satt strukturen för Snöfrids utställning som öppnar i konsthallen lagom till sommarsolståndet. Eller ”levande allkonstverk” är en mer träffande beskrivning. I ”Musernas hus” bygger konstnären upp sitt eget kosmos av måleri, installation, ritual och skådespeleri. Allt i ett drömlikt sceneri där besökaren blir delaktig i en livsresa – från födsel till tonår, kärlek, reproduktion och så vidare.

– Jag tänker ofta på Edvard Munchs livsfriser, hans serie målningar som gestaltar livets stora skeden. Och på tarotkort, som ju kan läsas som en metafor för den personliga och andliga utveckling vi alla går igenom. Därför har jag skapat en egen tarotlek för de 13 rummen. 33 ritualkort genom vilka besökaren själv kan bli en del av verket, säger Ylva Snöfrid.

DN träffar henne och regissören tillika skådespelaren Rebecka Hemse i konstnärens hem i centrala Stockholm. En våning som även fungerar som Snöfrids ateljé. Längs väggarna står dukar och åter dukar staplade, på golvet glasburkar med stoft till de ritualer och högtider som är en del av Snöfrids persona.

Ja, persona, för de runt 400 verk som dagen därpå ska fraktas till Liljevalchs är mer än verk och arbetsmaterial. Hos Snöfrid existerar ingen distinktion mellan arbete och privatliv, tvärtom betraktar hon sitt konstnärskap och liv som en enhet och en pågående metamorfos. Hemmet ser hon som en konstnärlig process där vissa verk också fungerar som inredning. Som bordsstaffliet med målade dukar som utgör familjens köksbord. Eller parets säng som också ska ingå i utställningen, som en installation i rummet som tillhör elementet eld.

– Ursprungligen är ju måleri bara oljefärg och linneduk. Men genom att materialet brukas sätts spår som gör verken levande och mer intressanta. På samma sätt som att livet sätter avtryck i en människa. Jag gör heller ingen skillnad på konst och natur, utan tänker att all materia är besjälad, säger Ylva Snöfrid när hon serverar Rebecka Hemse kaffe på en av sina oljemålningar.

Tillsammans har de arbetat fram manuskriptet som ligger till grund för de scener som Hemse och andra skådespelare ska framföra i utställningen. Ett moment som i skrivande stund ännu är ”en process som håller på att kokas ner till en form”.

– Att försöka greppa Ylvas hela verk är lite som att försöka greppa universum. Det rör på sig och är väldigt stort, säger Rebecka Hemse som initierade samarbetet mellan Dramaten och Liljevalchs.

De två känner varandra sedan tidigare då deras vägar korsats i både privata och professionella sammanhang. Genom åren har de följt varandras konstnärskap och ofta pratat om att göra något ihop.

– Vi har flera saker gemensamt. Som att båda är nomader som har flyttat runt – för att sedan stöta på varandra när vi återvänt till samma plats. Lite ”hej, där är ju du igen efter tio år”. För oss båda är gränserna mellan det yrkesmässiga och det privata rätt utsuddade. Den första pjäsen jag regisserade utspelade sig inte på en scen, utan i en lägenhet. Och nu flyttar Ylva sitt hem till en konsthall, säger Rebecka Hemse.

Att bägges tonårsdöttrar deltagit i gestaltningen av utställningens rum Thalia – musan som representerar den trevande tonårstiden – är en annan beröringspunkt. Liksom att de båda växte upp i Järna under 1970- och 80-talen. Något som väcker frågan om deras antroposofiskt präglade bakgrunder inspirerat samarbetet. Rent konstnärligt, visar det sig, inte mer nämnvärt än att de båda nämner Hilma af Klints storhet. Livsåskådningsmässigt, däremot, har delar av Rudolf Steiners pedagogiska och filosofiska idéer påverkat dem bägge. Som antroposofins holistiska synsätt, där det fysiska, själsliga och andliga samverkar. Eller kreativitetens, konstens och lekens betydelse i tillvaron.

– Min uppgift som skådespelare och regissör i det här sammanhanget är inte att skapa ett universum, utan att tolka, spegla och ibland ifrågasätta Ylvas idéer. Det intressanta är det som uppstår i mötet mellan alla de här människorna, målningarna och texterna. Det här verket har vuxit fram väldigt organiskt. Och det har krävt rörlighet och öppenhet, säger Rebecka Hemse.

– Ledordet i hela processen har varit tillit. Till min familj, till Rebecka och de andra skådespelarna, till musiker, dansare, matematiker… Ja, det finns en matematisk del i verket, säger Ylva Snöfrid för att i nästa mening berätta om den franska matematikern Alexander Grothendieck och dennes påverkan.

– Jag har haft med honom som ett bollplank de senaste åren. För att bli fri i relation till vad konsten kan vara. Som hans idé om kärven. ”Musernas hus” är som kärven, sädeskornen är verken och ritualerna är stråna som förenar muserna, elementen, skådespelarna och publiken i hela allkonstverket.

Det är inte ett okomplicerat universum som konstnären målar upp. Och referenserna hon nämner, så där i förbifarten, är otaliga. Förutom matematikern blanda andra Ariane Mnouchkine experimentella ”Théâtre du soleil”, regissören Andrej Tarkovskijs filmer och Niki de Saint Phalles jättelika kvinna – eller katedral – som byggdes upp på Moderna museet i Stockholm 1966.

Ledordet i hela processen har varit tillit.

Så har Snöfrid också arbetat med sitt allkonstverk i decennier. Eller i alla fall sedan hon genomgick ”transformationen” för tio år sedan. Fram till dess hette hon Ylva Ogland. Tvillingkaraktären Snöfrid hade hon dock burit med sig sedan barnsben.

– 2017 gjorde jag en transmutationsritual i en utställning på konstcentret La panacée i Montpellier. Under åtta timmar satt jag i en tipi och målade en vagina – som en portal och en öppning till en ny dimension. Tidigare fanns Snöfrid i olika former, bland annat i en docka, men med tiden blev hon så stark att transformationen kändes nödvändig. Genom ritualen blev vi ett och sedan dess kan man säga att vi gör en evig ritual, säger Ylva Snöfrid.

Vi förflyttar oss ut till vardagsrummet där hon och Hemse ska utföra en ceremoni utifrån ett av den kommande utställningens ritualkort. De slår sig ner mittemot varandra på golvet varpå Snöfrid radar upp rekvisita: en sten, en snäcka, en visdomstand. Högt läser hon sedan en tolkning av en diktfras av den ryska poeten Marina Tsvetajeva: ”I relation till den andliga världen är konst en sorts fysisk värld av det andliga. I relation till den fysiska världen är konst en sorts andlig värld av det fysiska.”

Marina Tsvetajeva, berättar hon efteråt, utforskade teman som kvinnlig sexualitet, kompromisslös kärlek, ensamhet och död i sin poesi. Efter år av isolation och förföljelser av den sovjetiska säkerhetstjänsten begick hon självmord år 1941.

– Tsvetajeva levde i en turbulent tid med extremer till både höger och vänster. Lite samma som i dag alltså. Och hon betonade vikten av att konsten måste vara autonom och fri från politiska makter. Jag tänker själv att konstens frihet just handlar om människans frihet och oberoende. Det är det som är så fantastiskt med den: att man genom konsten kan uppleva ett universum bortom sitt eget.

Läs mer:

Birgitta Rubin: Här är de sex bästa utställningarna i Stockholm