Så bra är Christopher Nolans nya storfilm ”The Odyssey”

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

I ”Odysséens” första sång (Ingvar Björkesons översättning) har Zeus samlat sitt gäng och filosoferar självgott om människornas oberäknelighet: ”Tänk att de jämt ska skylla allting på oss gudar! Allt ont, säger de, kommer från oss, fast de själva med illdåd ådrar sig lidanden, mer än vad ödet utlottat åt dem.”

När Christopher Nolan (”Tenet”, ”Oppenheimer”) ännu en gång ger sig ut för rädda världen från 2020-talets hotande biodöd – ett riktigt Sisyfosarbete! – så tycks han ha tagit fasta på andra hälften i citatet från Olympens härskare. Även om Nolans tolkning av Homeros episka drama inleds med orden ”Det var en tid som tycktes magisk” står varken de snarstuckna eller hjälpsamma gudarna i fokus här utan snarare konsten att vara en människa i en ödesmättad och krigisk tid.

”Ett par stopp på vägen kommer inte att döda oss”, säger Matt Damons Odysseus trosvisst när han och hans män sätter segel för att äntligen få lämna det besegrade Troja och segla hem till Ithaka. Det finns inte mycket humor i ”The Odyssey”, men här måste man le. Ingenting kunde vara mer osant.

De utomvärldsliga eller gudomliga inslagen är främst inbyggda i de visuella dimensionerna. Den enorma skalan i ”The Odyssey” inger rena svindelkänslorna. Här finns allt från himmelsvida vyer från kungaborgen på Ithakas topp, en oändlig tom vidd där den prövade hjälten irrar runt i jakt på sitt förlorade minne till ett gränslöst grålerigt dödsrike som osar av tröstlöst missnöje.

Den expressivt stegrande, halvt sjunkna jättehästen utanför det belägrade Troja är värd hela biobiljetten, liksom den sjukligt enögda jätten Polyfemos i den klaustrofobiska grottscenen. Årets skräckscen.

Det analoga filmberättandet (för tekniknördar känd som världens första film som enbart använt Imaxkameror) och ett minimalt användande av digitala effekter ger en realistisk, taktil känsla, som om allt går att ta på trots de gigantiska proportionerna. Den svensk-nederländska fotografen Hoyte van Hoytema gör storverk med sina bilder. Filmens speciella taktkänsla, som en blandning av dunkande hjärtslag och dova hammarslag mot brons, är också med och driver hela jättebygget framåt.

Inte för inte var Nolan involverad i storfilmen ”Troja” från 2004 en gång i tiden men hoppade lyckligtvis av det tåget. Sedan dess har han marinerat sig själv i det antika begreppet nostos, grekiska för hemkomst. Han har ständigt återkommit till fäder som strävar efter att återförenas med sina familjer, sina barn, men blir förhindrade. Att Nolan söker sig tillbaka till själva grundberättelsen på det temat, ”Odysséen” är kanske inte så konstigt – att han lyckas göra något eget av den ofta återberättade mytiska sagan är desto mer imponerande.

Den mångförslagne illusionisten Nolan har denna gång lagt sin faiblesse för komplicerade mindgames från filmer som ”Inception” och ”Interstellar” åt sidan för ett klassiskt hjälteepos med mer hjärta än hjärna. Här finns inget som måste plockas isär. Manuset går delvis i takt med Homeros ursprungsberättelse, men räds inte branta tidshopp, utvikningar, omtolkningar, uteblivna nyckelscener och ihopdragningar. De mest bokstavstrogna ”Odysséen”-läsarna kanske får tuppjuck. Här är det till exempel nymfen Kalypso (Charlize Theron) som får Odysseus att knarka bort sin hjärna genom att mumsa lotusblad. För att inte tala om ett alternativt slut.

Men vi andra kan fortsätta roa oss kungligt. Inte minst när det gäller de eldiga kvinnliga karaktärerna vars känslomässiga temperaturer vida överträffar ”vreden som brann hos Peliden Akilles”, som det heter i början av föregångaren ”Iliaden”. Alla har sina specifika våldskapital. Anne Hathaways imposant drottninglika Penelope, invaderad men knappast kuvad av sina vedervärdiga snyltgäster till friare, låter sig aldrig reduceras till en snällt väntande hustru. Lupita Nyong’os lilla men intressanta dubbelroll som sköna Helena/Klytaimnestra visar sig innehålla explosiv mordiskhet.

Men bäst är Samantha Mortons Kirke, en radikalfeministisk hämnerska med lömsk svart humor som iscensätter sin egen fantasifulla ”män är djur”-tolkning när Odysseus och hans män gör strandhugg på hennes ö.

Männen är genomgående lite blekare figurer, framför allt kämpar Robert Pattinson med en otacksamt platt roll som den mest aggressiva av Penelopes ovälkomna friare. Matt Damon kämpar mot sin genomhyggliga men lite tråkiga persona, men vinner dock en arbetsseger i rollen som en åldrande Odysseus. En karaktär vars växande samvetskval känns mer samtida än antika, mer plågad av sina illdåd än av sina irrfärder. En Odysseus som inser att priset för listigheten kring den trojanska hästen blir smärtsamt högt. Att Christopher Nolan väljer att borra djupare i frågan varför det tar så lång tid för Odysseus att komma hem kanske inte är någon överraskning, men skapar ändå en välgörande emotionell och existentiell laddning.

”The Odyssey” skuggas av några longörer och återvändsgränder som gör att filmen inte lär bli långverkande på det homeriska sättet. Men på lite kortare sikt kommer naturligtvis den stora publiken, likt filmens prövade huvudperson, följa Nolans sirensång även denna gång och återvända hem till biograferna för en stunds storslagen matinéunderhållning med ett djupt mänskligt ansikte.

Se mer. Tre andra sevärda filmer med Matt Damon: ”The talented Mr Ripley” (1999), ”Gerry” (2002) och ”The departed” (2006).

Läs också:

Nicholas Wennö: Kan Matt Damon hjälpa den svenska biopubliken att hitta hem?

Kristina Lindquist: Ingen blir hjälte i cyklopernas land

Ida Östenberg: Likt en Akilles rasar Muskmännen av vrede