Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

”Jag beklagar alla regissörer som planerat att rollbesätta Timothée Chalamet som Prins Calaf i ’Turandot’. Han tycker nämligen opera – samt balett – är helt meningslösa konstformer!”

Som DN Kultur rapporterade i veckan (9/3) fällde skådespelaren nyligen den dräpande kommentaren i en intervju, ett klipp som nu blivit viralt. Förmodligen för att denna känga mot scenkonsten dimper rakt ner i en pågående omförhandling av relationen mellan status, smak och pengar.

Två andra omdiskuterade kulturfenomen den senaste tiden är tv-serien ”Love story. John F Kennedy Jr & Carolyn Bessette” på Disney+, och modeskaparen Demna Gvasalias regelrätta debut som nytillträdd chefsdesigner på anrika Gucci. De representerar två diametralt olika förhållningssätt till idén om god smak.

Bessette och JFK Jr är så nära USA kommer Diana och Prince Charles. Hon, en kvinna från folket med omåttlig charm, han, arvtagare till tronen – med den lilla skillnaden att John också var sinnessjukt snygg. Att deras kärlekshistoria, som slutade tragiskt i en flygolycka, är det senaste tillskottet i Ryan Murphys tv-universum är helt logiskt. De är ett ikoniskt par, mycket tack vare att Carolyn är en evig stilikon.

Carolyn klädde sig inte för att synas. Hon vigde sitt liv åt minimalismen

90-talets paparazzibilder av paret när de strosar runt på Manhattans gator dyker ständigt upp på sociala medier för allmänhetens beundran. Att det är just ögonblicksbilder, gatufoton, är avgörande, för Carolyn klädde sig inte för att synas. Hon vigde sitt liv åt minimalismen. Att inte klä sig för att väcka uppmärksamhet tycks särskilt tilltalande i vår ”throwing fits”-era, där en extravagant outfit blivit en sorts valuta.

Både före och efter ”Love storys” framgång har det dykt upp oändliga ”guider” på internet i att ”kopiera Carolyns stil”, men det är en omöjlighet. Det som gjorde henne så vansinnigt chic var inte en specifik kombination av plagg, utan att hon laddade dem med ett etos. Minimalism är inte bara en estetik. Det är en livsstil, som handlar om måttfullhet, omdömesförmåga, med andra ord, smak.

Gucci är ett märke som i princip alltid förknippats med det motsatta – vulgaritet, smaklöshet. På 90-talet lyckades chefsdesignern Tom Ford delvis avvärja den associationen genom sin avskalade, luxuösa sexighet. Men i sin första riktiga kollektion, som visades den 27 februari i Milano, gick Demna Gvasalia medvetet i motsatt riktning.

Som många redan konstaterat var Guccivisningen ett frossande i becknarväskor, tighta muskeltoppar och logotyper. Amazongrundaren Jeff Bezos och hans sönderopererade fru satt inte i publiken på just den här visningen, men var uppenbara inspirationskällor. Ingen verkar längre tycka att det borde finnas en motsättning mellan att vara överklass och declassé. De gamla grindvaktarna, som sitter på de gamla pengarna, har ställt portarna på vid gavel för lökiga tech bros.

Inte konstigt då att pöbeln suktar efter Kennedyklanens högborgerliga finess.

Gucci har länge dragits med dalande försäljningssiffror, och Gvasalia vill med sitt burdusa mode tilltala modehusets fans

Gucci har länge dragits med dalande försäljningssiffror, och Gvasalia vill med sitt burdusa mode tilltala modehusets fans. Men frågan är om det kommer vara en framgångsrik strategi, för är inte lockelsen med Gucciloggan att den är ställföreträdare för en mer svårgripbar status?

En fejkguccikeps är laddad med en abstrakt kvalitet av pengar eftersom rika människor bär modehusets mer diskreta plagg. Lite på samma sätt som opera och balett, genom att tilltala en liten men burgen skara, smittar ner sång- och dansmänniskor som Timmy med en status de inte gjort sig förtjänta av.

Men om de på toppen av samhällspyramiden inte längre ens orkar låtsats som att de är överlägsna resten, hur länge till kommer nivåskillnaden accepteras?

Läs fler krönikor och andra texter av Saga Cavallin

Share.
Exit mobile version