Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
På måndagskvällen spelade Rosalía i Antwerpen. Det var min tredje Rosalíakonsert på lika många album, så jag har faktiskt fog för att säga att hon är världens bästa just nu levande liveartist.
Spelningen var ett av de sista stoppen i Europa på ”Lux”-turnén, som därefter går vidare till USA och Sydamerika. ”Lux” är det mest experimentella Rosalía gjort – sannolikt ett av de mer experimentella albumen släppt av en global popartist någonsin, men har ändå skänkt henne en helt ny nivå av kändisskap, ett andra genombrott. När jag såg henne under Motomamiturnén i Berlin 2022 var majoriteten av publiken spansktalande, nästan ingen sjöng med i texterna. I Antwerpens slutsålda arena AFAS Dome prövade åhörarna till och med att köra till ”Mio Cristo piange diamanti”, en aria på italienska.
Upplevelsen kan egentligen sammanfattas med ett ord: religiös
Konserten var en tematisk spegling av hennes universellt hyllade, helt makalösa album, som inkorporerar både klassiska och andliga element. På turnén har Rosalía tagit med sig en symfoniorkester och i stället för en runway ut i publiken, som är vanligt på arenakonserter nuförtiden, hade scenen ett korsformat orkesterdike. Det vanliga konsertupplägget med pauser där det görs scen- eller klädbyten var här uppdelat som albumet, med fyra akter och ett intermezzo. Varje akt hade sin egen känsla och personlighet.
Allt började med att Rosalía packades upp ur en ask, som en balettdansös i en speldosa, komplett med tåspetsskor. Den första sviten följde samma ordning som ”Lux” inledning, med sina växlingar mellan hårdheten i Dougie F:s rap på ”Porcelana” och skörheten i ”Divinize”, som i liveversionen blandades upp med Didos ”Thank you”. Ett spel mellan skirt och kraftfullt som balettdansösen också förkroppsligar, där smärtan i kroppens förvridning ska översättas i lätthet.
Det har spridits många klipp från turnéns tidigare konserter på sociala medier, framför allt från den första delen, för att den bjuder på Rosalías mest fysiskt utmanande prestation. Men det går inte att jämföra med liveupplevelsen, för den här kvinnan har en närvaro som ingen annan. Hon växlar sömlöst från djupt berörd, med glansiga ögon, till att bli ett kärl för något som tycks bortom henne själv, en mater dolorosa, till en attityd som en självsäker reggaetondiva, till glad och uppsluppen charm som är fullständigt avväpnande.
Hon har dessutom självdistans. För att inte göra spelningen med sin nästan imposanta perfektionism – vid ett tillfälle svingas en strob med rökmaskin över publiken, likt ett gigantiskt rökelsekar – till en alltför gravallvarlig affär framför Rosalía i akt tre Frankie Vallis ”Can’t take my eyes off you” inklippt i en tavelram. Efter det uppmanas publiken att posera som renässanskonst i en art-cam, en variant på kiss-cam där diverse målningar visas upp på storbildskärmen. Ett annat stående inslag på turnén har varit ett biktbås av katolskt snitt, där artisten riffar med en inbjuden gäst på varsin sida om skärmväggen – i Antwerpen den belgiska skådespelerskan Jennifer Heylen.
Rosalía visar att vi kan leta efter sensualitet någon helt annanstans. Den kan ligga i det sakrala, i tillbedjan av skönheten
Det jag påminns om under hela konserten är en erotik som vi i vår tid tycks ha glömt bort. Som kvinnlig popartist ses du i dag i princip som sexualfientlig om du inte entusiastiskt anammar ett otroligt specifikt sexuellt ideal – ett ideal som är så allomfattande, opersonligt och hyperkommersiellt att det i sin tur är närmast avsexualiserat. Rosalía visar att vi kan leta efter sensualitet någon helt annanstans. Den kan ligga i det sakrala, i tillbedjan av skönheten. Akt två inleds med ”Berghain”, där artisten gjort en egen, minimalistisk tolkning av burlesk, som inte skapar associationer till krogshow utan snarare till hur klubben sedan 1800-talet varit en plats för dyrkan av kollektiv extas.
I den sista akten har Rosalía och hennes dansare förvandlats till änglar på ett himmelskt pyjamasparty. I de sidenunderkläder som hon burit under sin vita, enkla klänning, med en kudde under armen och ett par lekfullt sjaviga vita vingar, klättrar hon uppför en trappa som leder mot en stigande sol, omgiven av böljande, vita tyger. Dramat får sitt klimax när Rosalía till den smäktande, dansanta ”Focu’ranni” faller bakåt, och allt blir svart.
Upplevelsen kan egentligen sammanfattas med ett ord: religiös. Det sägs ofta om vår samtid att den är helvetisk, men Rosalía är väl kanske det främsta beviset för att gud inte alldeles övergivit oss än.
Läs mer:
Greta Schüldt: Är det en slump att Rosalía är lika gammal som Jesus när han korsfästes?
Saga Cavallin: Det är de kvinnliga artisterna som förnyar dagens pop
DN:s recension av Rosalías album ”Lux”
