Det kan inte råda några tvivel om vilken Fotbollssveriges mest berömda läsupplevelse är. Förbundskapten Tommy Svenssons uppförande av Karin Boyes ”I rörelse” under VM 1994 har knappast mördande konkurrens.
Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd –
men det är vägen, som är mödan värd.
Men att säga det till professionella fotbollsspelare är ju på sätt och vis att ljuga dem rätt upp i ansiktet. Inom elitidrott är vägen absolut inte målet. Målet är målet. Segern är sportens yttersta existensberättigande. Supportrarnas klassiska mantra säger allt man behöver veta: ”Prestera eller dra”.
När man skalar den professionella fotbollen till benet återstår endast resultatsiffrorna. Vad som blir kvar om man gör samma sak med litteraturen vet jag inte så noga. Men där måste väl det yttersta existensberättigandet ändå vara ”skönhet” – hur man än vill definiera det ordet.
Med andra ord är sport och konst omaka syskon. I toppfotbollens tunna luft lever allt som inte är instrumentellt och resultatfokuserat på nåder. Det blir inte minst tydligt i spelarnas relation till böcker.
Henrik Rydström, gammal allsvensk spelare och numera tränare för Columbus Crew i USA, har en otypiskt stark sådan – och en magisterexamen i litteraturvetenskap.
När han var tränare i Malmö FF berättade han för Sydsvenskan att hans favoritböcker är ”Strändernas svall” av Eyvind Johnson och ”Århundradets kärlekssaga” av Märta Tikkanen. De påminde honom rentav om Malmös spel. ”Jag fastnar för klangen, och rytmen. […] Jag gillar när det är lite omständligt”, sa han då.
Rydström försökte medvetet vidga sina spelares värld, på samma sätt som hans gamla litteraturlärare en gång enligt honom gjort livet ”större än vad det verkade”. Den ambitionen går på tvärs mot den moderna fotbollens inre logik.
Som alla vet har sportens ekonomi svällt till en väldig ballong eller, för att använda den gängse metaforen, ett glänsande rymdskepp som svävar högt över Europa. En enorm industri, där resultatsiffrorna räknas i dubbel bemärkelse. Spelarnas snirklande rörelser på det gröna fältet förflyttar miljarder.
De ekonomiska förväntningarna som vilar på deras axlar är svåra att föreställa sig – och sedan tillkommer den emotionella tyngd som vrålandet från tiotusentals koleriska supportrar på plats och hundratusentals trolösa tyckare på nätet skapar.
Spelarnas snirklande rörelser på det gröna fältet förflyttar miljarder
För att försöka möta den yttre pressen vill både spelarna själva och deras omgivning få dem att hårdna inifrån.
Någonting liknande utspelade sig när den amerikanska industrin moderniserades. Kraven som ställdes på arbetarna var högre än någonsin tidigare, och de som hade pengar i spelet ville försäkra sig om att deras anställdas kroppar och sinnen kunde leverera vad de skulle.
Via en kår av inspektörer ingrep industrialisten Henry Ford i samtliga delar av arbetarnas privatliv. Såväl alkohol som sex ansågs oförenliga med arbetets nyfunna intensitet. Som den marxistiske filosofen Antonio Gramsci formulerar det:
Den nya industrialismen vill ha monogami, den vill inte att mannen-arbetaren slösar bort sin nervenergi på den oordnade och eggande jakten på tillfällig sexuell njutning. Arbetaren som går till jobbet dagen efter en natt av ‘utsvävningar’ är inte en god arbetare; passionens upphetsning kan inte samexistera med de utmätta rörelserna i den fulländade automatismens produktiva handlingar.
Fotbollsklubbar som medvetet uppmuntrar unga spelare att gifta sig och skaffa barn så tidigt som möjligt resonerar på precis samma sätt. Den italienske demontränaren Antonio Conte nöjde sig inte där, utan gav sina spelare exakta instruktioner för hur de skulle bete sig under sex.
Fort ska det gå – och med minsta möjliga ansträngning. Den dyrbara nervenergin måste konserveras till match.
Contes Inter vann Serie A 2021 tack vare inövade rörelsemönster som tickade fram över planen som urverk. Passionens upphetsning effektiviserades framgångsrikt bort.
Unga talanger bedöms naturligt nog inte heller ha tillräckligt med nervenergi för att ta sig an, säg, Robert Musil mellan matcherna. I stället får de motiverande självhjälp i händerna, och tar tacksamt emot. Även om Henrik Rydström försöker brukar inte spelarna själva vara särskilt sugna på att få sin värld vidgad och osäkrad av vackra tvetydigheter. Snarare vill man göra den så liten – och därmed hanterbar – som möjligt.
Såväl i Sydsvenskans artikel om vad MFF-spelarna läser som i brittiska National Literacy Trusts kartläggning av Premier League-stjärnornas favoritböcker är personlig utveckling och framgång det dominerande temat. Ibland i form av framgångsrika atleter eller kändisars självbiografier, ibland som råd och strategier framtagna av experter.
I en artikel i The Athletic där reportern Jacob Whitehead utforskar fotbollsspelares läsvanor lyfts boken ”Relentless” – skriven av Kobe Bryants tidigare tränare Tim S Grover – fram som ett särskilt populärt och paradigmatiskt exempel. Av den får man lära sig att dela in mänskligheten i tre kategorier, samt hur man ska göra för att tillhöra den översta, full av ostoppbara rovdjur med ett ”omättligt beroende av framgång som definierar hela ditt liv”.
Det är en bok som, med den forne engelske landslagsmannen Fabian Delphs ord, ”stämmer sinnet till strid”.
Inte konstigt, eftersom budskapet är närmast socialdarwinistiskt. Eller åtminstone framgångsnihilistiskt. I ideologin som genomsyrar den här sortens böcker har alla värden förutom triumfen frätts bort.
Budskapen är enkla att förfasa sig över – men egentligen bara artikuleringar av den verklighet som redan föreligger inom elitidrotten. Allt sådana som Tim S Grover gör är att ”säga den tysta delen högt”, som det heter på engelska.
Både klubbledningar och supportrar behandlar ofta fotbollspelare som om ingenting annat än resultaten de presterar betyder något. Alltså är det förståeligt att de själva tar till grovhuggen framgångsmetafysik och motbjudande rovdjursmetaforer för att försöka orientera sig i den överväldigande cynism som omger dem.
Naturligtvis finns det gott om undantag, i form av spelare som vill öppna upp toppfotbollens klaustrofobiska rymdskepp med hjälp av böcker som inte enbart dyrkar framgångens gud.
Real Betis högerback Héctor Bellerín är till exempel något av en bookfluencer, som tipsar om japanska poesiantologier och författare som Clarice Lispector. Den landslagsmeriterade målvakten Jacob Widell Zetterström har ofta synts med en Dostojevskij i näven mellan träningar. Liverpoolstjärnan Alexander Isak sa i en intervju att han ”älskar stoicismen”.
Det senare behöver dock inte nödvändigtvis gå bortom toppfotbollens logik.
Den amerikanske filosofiprofessorn Massimo Pigliucci har myntat uttrycket ”$toicism” för att beskriva en viss muterad version av stoicism som de senaste åren har populariserats på nätet. Medan den ursprungliga stoicismen förespråkade självkontroll i syfte att bli en bättre människa, predikar modern digital stoicism ofta bara användandet av stoiska tekniker för att bli en framgångsrik människa.
Framgångsnihilismen, igen. Och det är sådan ”$toicism” – snarare än Senecas epistlar – som fått stor spridning bland idrottare.
Desto mera glädjande att vår egen förbundskapten är en undantagsmänniska i samtidens toppfotboll. Under sin tid i Östersund uppförde Graham Potter tillsammans med sina spelare en tolkning av ”Svansjön” på Storsjöteatern. Som förbundskapten var han redan från början – i egenskap av mild engelsman som gillar Sverige – populär. Nu när han bogserat ett dansksänkt landslag till VM i Nordamerika är han väl närmast universellt älskad.
För egen del kapitulerade jag när han i P1 konstaterade att konst och kultur kan vara ett sätt att skapa en landslagsmiljö där spelarna kan ”njuta av sitt VM, spela med frihet, vara sig själva”.
Programledarens instinktiva skepticism säger något om fotbollsvärldens litenhet: ”Vad med kultur gör att det blir fler mål?”
Antagligen ingenting. Det lär inte påverka resultatet på något sätt.
Men spelarna får lite utrymme att vara någonting annat än en kast av lyxgladiatorer. Även om det inte får oss att vinna VM tror jag att det vore hälsosamt, också för oss som ser på – vi blodtörstiga romare på läktaren.
Läs fler texter av Samuel Levander här, och mer av DN:s litteraturbevakning här
