Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Keir Starmer lät mäkta övertygande när han i december ifjol talade på den årliga banketten i det gotiska gilleshuset Guildhall i London.
– Uppfattningen att vi måste välja mellan våra allierade, att vi på något sätt antingen står på Amerikas eller Europas sida, är helt felaktig.
Nu, fyra månader senare, ser han ut att ha gjort just det och valt Europa.
Skälen är två och ett av dem heter Donald Trump.
Den amerikanska presidentens inställning till Storbritannien var fram till för ett par månader sedan mycket välvillig. Och trots sina olikheter – Starmer är en sansad före detta människorättsadvokat och Trump en hetlevrad fastighetsmagnat – såg de ut att nå fram till varandra, rentav njuta av varandras sällskap.
Men så sade Storbritannien nej till att gå in i USA:s bombkrig mot Iran och det gjorde Donald Trump ursinnig. Okvädningsorden har regnat över Storbritanniens flotta, landets militära insatser i Irak och premiärminister Starmer.
Ilskan har inte stannat vid retoriken. Trump hotade på onsdagen med att riva upp USA:s relativt sett fördelaktiga handelsavtal med Storbritannien.
Till och med Reform UK:s ledare Nigel Farage som ofta skrutit om sin vänskap med Donald Trump, som han kallat ”full av goda idéer”, börjar dra öronen åt sig.
– Chockerande, kommenterade han med passande minspel utspelet häromveckan om att förinta hela den iranska civilisationen.
Trump går för närvarande varken hem bland brittiska högerpopulister eller det så kallade etablissemanget. På sätt och vis har det gjort vägvalet enklare för Keir Starmer.
Det har gått tio år sedan britterna röstade om att lämna EU. Som Labourpolitiker i opposition var Starmer emot brexit. Men under valkampanjen 2024 lovade han att bevara innehållet i Boris Johnsons avtal. Nu har han inlett en krabbgång tillbaka till det trygga moderskeppet.
Han säger att han inte kommer att leda landet hela vägen in i tullunionen eller den inre marknaden, men många tvivlar på att det är hans sista bud. En entydig ideologisk linje hör inte till Starmers främsta politiska kännetecken.
I den pågående EU-fieringen av Storbritannien ingår utbytesprogrammet Erasmus som från 2027 återigen kommer att göra det möjligt för brittiska studenter att studera i EU och vice versa. Man diskuterar också möjligheten att undanta unga upp till 30 år från visumkrav.
Fast huvudingrediensen i närmandet är det så kallade SPS-avtalet, som rör alltifrån ost, grönsaker, kött och öl till läder och träprodukter. Keir Starmer vill införliva EU:s standarder och certifieringar av varor i den brittiska lagstiftningen med förhoppningen att det ska trappa upp handeln med unionen och vederkvicka den dåsiga inhemska ekonomin.
Och detta är det andra skälet till Starmers EU-gir. Mellan 16 000 och 20 000 inhemska företag uppger att de slutat exportera varor till EU sedan brexit eftersom det kräver så mycket pappersarbete och så många intyg att det i slutändan inte är värt det. IMF spår att Storbritannien i år, liksom nästa år, kommer att ha den högsta inflationen bland G7-länderna. Gasen har blivit dyrare. Hushållens utgifter rusar. Inte roligt.
En avgörande fråga återstår dock: Är man i EU ens sugen på att bli ihop med Storbritannien igen?
I maj hålls lokalval runt om landet, premiärminister Starmer måste visa att han förstår situationens allvar och faktiskt gör något åt den. Det är därför han har så bråttom.
För att snabbt få igenom avtalet om kött och öl och andra varor tillgriper han de så kallade Henry VIII-klausulerna. Det är en paragraf som fått sitt namn efter den maktgalna Tudormonarken och som gör det möjligt för ministrar att ändra eller upphäva bestämmelser och lagar genom sekundärlagstiftning och i praktiken alltså runda parlamentet.
Manövern retar givetvis gallfeber på de konservativa och på Reform UK som menar att det är en lose-lose situation för Storbritannien.
– Att parlamentet reduceras till en åskådare medan Bryssel sätter villkoren är precis vad landet förkastade. Labours usla ekonomistyrning har drivit Starmer att skynda sig till Bryssel för att distrahera från sina egna misslyckanden, säger Andrew Griffith, skuggminister för näringslivsfrågor.
Oppositionen har rätt i att Starmers förslag innebär en maktförflyttning, en maktförlust till och med. Men det är ett pris han, som den pragmatiker han är, menar att landet måste betala för att komma på fötter.
En avgörande fråga återstår dock: Är man i EU ens sugen på att bli ihop med Storbritannien igen?
En viss vilja kan skönjas, men inträdesbiljetten kommer att bli vansinnigt dyr.
Läs mer:
Sandra Stiskalo: De är rädda för att Storbritannien ska bli ett impotent lydrike
