Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
En militär jag ska intervjua i östra Ukraina är någon minut sen, han ursäktar sig och smiter in på toaletten – han vill bara byta om innan vi börjar.
Det är en bjärt gör-om-mig. En orakad 27-åring i svarta jeans, t-shirt och jympaskor förvandlas till befäl i kamouflagemönstrad uniform och skägg som plötsligt ser ansat ut.
Man hajar till. Det är en påminnelse om att de som deltar i Ukrainas strid också har andra sidor.
Vi hann prata en stund om skrivande innan de släppta fångarna kom.
På frågan ”… så vad gjorde du före den fullskaliga invasionen?” får man ofta ögonöppnande svar. Det hände nyligen nära gränsen till Belarus, där vi en morgon väntade på en fångutväxling. Efter att ha kollat några uppgifter med den militära underrättelsetjänstens pressansvariga ställde jag en fråga om honom själv.
– Tja, jag är författare, sade han. Jag har skrivit elva böcker och har en ny på gång. Började med romaner, nu mest annat.
Vi hann prata en stund om skrivande innan de släppta fångarna kom.
En annan militär jag träffar har jobbat tio år som marinbiolog på Krim, men är också fotograf och har gjort en kokbok om svenska kräfttraditioner.
Det gäller att kombinera vad man kan, förklarar han krasst och stolt. Det är ukrainare bra på.
Långt fler än militärerna har sadlat om. En advokat har blivit drönarproducent. En fixare och tolk jag känner har tagit flerårig paus från sitt lärarjobb. Chauffören som ska ta mig från Karpaterna till en flygplats i Polen är filmare, inbjuden till internationella festivaler med sina dokumentärer. För att dryga ut kassan extraknäcker han med att skjutsa utländska journalister.
Möten som dessa är nästan alltid korta, men hänger ofta kvar. Det gör det tydligt att kriget bedrivs av människor, vilka som helst och alla möjliga.
Sanna Torén Björling, Ukraina-korrespondent, som …
… njuter av att ha vandrat i Karpaternas makalösa berg, och badat i de uppfriskande floderna.
… läser Lea Ypis ”Fri”, en hyllad memoar om hennes uppväxt i ett kommunistiskt Albanien som kom ut redan 2021 – men som jag först nu äntligen öppnar.
… ser fram emot att någon gång, efter det här kriget, ta min familj till Kiev.
Läs mer:
Prenumerera på nyhetsbrev från DN:s korrespondenter
Fler texter av Sanna Torén Björling
