Grupputställning
”Sápmi-triennalen”
Kin museum för samtidskonst, Kiruna. Visas t o m 16/8
Efter en två år lång utställningsturné på Nordkalotten går nu den första Sápmi-triennalen i mål på Kin museum för samtidskonst. En något mindre version än den under vårvintern i finska kulturhuvudstaden Uleåborg men i Kiruna fint förstärkt med flera verk av den lokala Vittangibon Inga-Wiktoria Påve. Hon är en av 28 konstnärer som valts ut bland 100 ansökningar.
Utställningen i sig är ytterligare ett exempel på hur konstmuseet i norr både fått en bredare relevans och bättre förankring i lokalsamhället under Maria Linds ledning, där ledstjärnan för verksamheten är ”gräv där du står” och alla skyltar är fyrspråkiga (svenska, nordsamiska, meänkieli, engelska).
Historiska satsningar (som nu även 60 printar av mästerfotografen Borg Mesch) blandas i programmet med internationell, svensk och samisk samtidskonst, därtill doudji, det traditionella samiska hantverket. Varenda vernissage på museet inleds med ”Markerna”, en text av Carola Grahn där publiken ombeds att erkänna att marken vi samlats på är samernas traditionella hemland. I ceremonin ingår även en utsökt träask av slöjdaren Nils-Johan Labba, ett lenslipat klot med samisk ornamentik och texten ingraverad.
I denna triennal blir det samtidigt uppenbart att tidigare så strikta regler för doudji är på väg att lösas upp. I linje med detta har juryn helt enkelt struntat i att göra skillnad mellan konst och konsthantverk, förövrigt en allmän genreupplösning på konstfältet.
Här märks även en ambition att visa såväl bredden som djupet i samisk samtidskonst. Också det en trend jag senast noterade på Bildmuseets ”Art and truth-telling/ Sádniesvuahdah dájdán tjarra”, där etablerade sydsamiska konstnärer valts bort till förmån för yngre eller mindre kända förmågor (se DN 18/1).
Läs mer: Samisk konst vitaliseras av slöjd och kamp
En sådan är Monica L Edmondson, vars verk var första blickfånget både på utställningen i Umeå och nu i Kiruna. Hon är specialiserad på glas men behärskar likt många samiska konstnärer en mängd olika material och tekniker. På triennalen är hon representerad med fotografiet ”Elakartad: Tid” printat på aluminium och det textila verket ”Flätan”, vävt av uppklippta trasmattor som tillhört äldre generationer.
Edmondsons verk hänger ihop. En innerlig gestaltning av en mors känslor under dotterns cellgiftsbehandling, där håravfall är en vanlig biverkning. Dottern är ömsint porträtterad i peruk medan Edmondsons tygfläta på ena hållet tätnar till en slitstark matta med invävd fårull och på andra hållet symboliskt löses upp i en trasslig men färggrann hög av knutar.
Även Maarit Magga har klippt sönder textilier. Närmare bestämt 23 stycken gáktier, koltar som ärvts efter släktingar. I det monumentala verket ”Av damm har jag kommit” är de hopsydda i horisontella band, som bördiga jordlager. Allra överst finns tom plats reserverad för Magga i framtiden.
Hans Ragnar Mathisen (född 1945) är nog både den äldsta och mest kända konstnären här, del av den legendariska Máze-gruppen där även Britta Marakatt-Labba ingick. Han är internationellt uppmärksammad för sina kartor över Sápmi, där samiska bosättningar markerats med historiska ortsnamn och dekorerats med samiska symboler och porträtt på viktiga föregångare. Identitetsskapande verk, liksom de omsorgsfullt handgjorda böcker Mathisen nu visar.
I dessa vackert illustrerade bokverk från olika decennier ingår egna fotografier, litografier, teckningar och kartor. Ryggar och hörn är av garvat renskinn men en skissbok har fått ett omslag av jeanstyg från konstnärens avlagda byxor! För samerna var återbruk av material länge en nödvändighet, vilket i dag är en ännu levande och för alla föredömlig tradition.
En annan ålderman, men mindre känd utanför Sápmi, är Odd Marakatt Sivertsen. Han har sjösamisk bakgrund vid Ishavets kust, där laestadiansk tro levt vidare. På hans episka målning ”Festdag på livsstranden” utspelar sig ett bönemöte vid den knallblå fjärden, där en vigsel samtidigt genomförs och en sol med oroande mörka strålar kröner det turkosa himlavalvet.
Gunvor Guttorm från Karasjok deltar med rotslöjd av björkrötter. Men inte som i vanligtvis flätade korgar utan i en serie innovativa lampskärmar, där ljusskenet tecknar genombrutna skuggmönster.
Jouni Laitis namn känner jag igen från årets Vårsalong på Liljevalchs, som för första gången öppnade för ansökningar från hela Sápmi. På triennalen är han representerad med en kåsa av björkvril som är brutalt genomstungen av en rostig spik. En stark gestaltning av stress och krockar mellan nutida krav och traditionellt samiskt liv.
På samma podium fastnar jag även för Jokkmokkbon Tilde-Ristin Kuoljoks nyskapande tolkning av en samisk renskinnspung. Den omsluts av snövita vingar från en fjällripa, som symboliskt skyddar arvet men samtidigt kommuniceras modernitet i surrealistisk anda.
Intill podiet hänger två unisexplagg av Reetta Tornensis, skapade för Sápmi pride med syfte att utmana könsbundna normer. ”Var inte tyst” är klassiskt dekorerad med långa fransar men fästa i mässingskedjor som bildar en genombruten halskrage. Flera av de utvalda konstnärerna är queera och adresserar dubbla identitetskamper, i Gjert Rognlis fall tredubbla, eftersom han även är kvän.
Eva Kitoks textilapplikation förmedlar en oortodox bild av ett barn, av dottern som tar en tugga på ett äpple. En ljuvlig bild av hur små barn fullständigt kan absorberas av livets små men i stunden stora glädjeämnen.
Helena Lagerqvist Kuoljok från Jokkmokk är representerad med ”Råvaruboden”, ett mångbottnat broderi på ena delen av en industriellt producerad bomullsgardin. Grundmotivet är en norrländsk landskapsidyll med renar, fåglar, bär och blomsterprakt, men i hennes uppdaterade version ”verkligheten i den norra kolonin”.
Lagerqvist Kuoljok har lagt till vindkraftverk, gruvhål, kraftledningar, skogsavverkning och helikopterburen turism som visar majoritetssamhällets utnyttjande av naturresurser i en känslig miljö – numera ett söndertrasat landskap där ett samiskt par syns inträngda i ett hörn. På vernissagen kommenterade konstnären Ebba Buschs aktuella utspel mot rennäringen, ett redan öppet sår för ett hårt trängt urfolk som detta verk så tydligt illustrerar.
Katarina Spik Skums installation ”Runt eldstaden” är ett lulesamiskt heminredningsalternativ, där normen att aldrig slänga något gett upphov till ett otraditionellt draperi, skapat av rester efter koltsömnad. På denna triennal är nog kreativiteten inom textilkonsten det jag lär minnas bäst.
Påtagligt många är på ett eller annat sätt är upptagna av historien men laborerar ändå vilt med traditionen, vad gäller allt från motiv till behandling av material och tekniker. Jag blir på gott humör av Christin Løkkes gestaltning av något så prosaiskt som farfaders leriga stövlar – som skulpterade i lera blir poetiska.
Eiril Linges ”Farmor berättar” är en animation på bara någon minut, som behandlar familjens nedtystade samiska bakgrund. Nere i foajén rullar ”Hej Karin”, en nyktert berättad men samtidigt känslostark videoessä av Susanne Ewerlöf, som också berör hemlighållen samisk härkomst.
Verket är en hommage till Karin Stenberg, en avlägsen släkting och skogssamisk aktivist. Hennes drygt 100-åriga petition till den svenska staten citeras och vittnar om förvrängda ”sanningar om lappen”, hur samer exotiseras och behandlas som etnografiska föremål alternativt mindre vetande barn. Åtta laddade minuter som borde ingå i svenska barns historieundervisning.
Generellt är det dock svårt att avgöra konstnärlig kvalitet utifrån bara ett eller ett par verk. Men Sápmi-triennalen demonstrerar hur som helst att uppväxt med traditionella hantverkstekniker följt av högre utbildningar ligger bakom boomen inom den samiska samtidskonsten.
Inga-Wictoria Påve är som nämnts rikast representerad och antogs med blyertsteckningen ”Girlpower”. Här syns kvinnofigurer från olika delar av Sápmi, där tillhörighet kan identifieras via olika sorters mössor.
Påwe (född 1990) har även fått ett eget rum för ytterligare sex verk. ”De eleganta” är en serie kvinnoporträtt från olika generationer, där den runda formen ansluter till samernas cykliska tidsuppfattning och målningarna smyckats med silverdetaljer. Kvinnornas silkessjalar visar sig dock vara av lyxmärket Hermès, som drottning Elizabeth II favoriserade.
Skulpturen ”Kall hård stenvagga, mjuk varm famn” (ett citat från den finsk-samiska allkonstnären Nils-Aslak Valkeapää) är en liten vagga klädd med kaninpäls, stående på renlav och under det sprängsten från Luossavaaras dagbrott. Påwe arbetar med flera symboliska lager, som på en gång signalerar en stark tradition och en minoritets utsatta läge, där rendriften som bekant hotas av industrisamhällets glupska efterfrågan på naturresurser.
Denna första Sápmi-triennal är å ena sidan lite spretig och ojämn på grund av det breda urvalet men å andra sidan synnerligen varierad och hoppfull, särskilt som ett flertal konstnärer är födda på 1990-talet. Extra roligt är det att se mångfalden av tekniker och naturmaterial, där omväxlande respekt för traditionen och brott mot den genererar intressanta spänningar. Lägg till det alla berättelser om samiska identiteter, livsvillkor och utmaningar i en konfliktfylld brytningstid.
Mer samtidskonst från Sápmi visas på Kiasma i Helsingfors i utställningen ”Vi som är kvar. Tid för samisk konst” t o m 6/9
Läs mer om konst på dn.se
