När Liberalerna håller presskonferens inför sin bussturné glider en taxibil upp i höjd med Simona Mohamsson och Lotta Edholm.
Chauffören stannar till, höjer ett långfinger och kör vidare.
Det är måndag i Stockholm. Inom loppet av fem dagar ska partiets toppkandidater besöka 16 kommuner i södra Sverige. Göra kullerbyttor i en gymnastiksal, tömma sopor, skopa glass, spela biljard mot journalister – och köra sin rättspolitiske talesperson Martin Melin i en kundvagn.
Partiets tjänstemän ska dela ut stenciler med fler politiska förslag och matematiska beräkningar än något mediehus hinner rapportera om.
En mycket folkpartistisk strategi.
– Vi vill visa att vi har en plan, säger Simona Mohamsson i ett bussäte på en landsväg i Västergötland.
Partiledaren ger en liknelse: Ska du ha ett familjemöte går du inte dit med den enkla inställningen att du vill ha ett trevligare fredagsmys.
– Du har väl en plan för vilka snacks du vill få in?
Lotta Edholm har varit med i partiet sedan 1980-talet. Bussturnéerna hon har avverkat är otaliga.
Någon kundvagn har hon dock aldrig suttit i.
– Folk säger att jag måste bjuda mer på mig själv, men jag är stel som en pinne, säger Lotta Edholm och skrattar.
På en mikrosekund samlar hon sig.
– Jag har lite svårt för sådant. Men det är tur att vi är olika.
Själv vurmar hon för de där stencilerna. Hon avskyr snärtiga vallöften som ”aldrig kommer att fungera i praktiken”.
– Vi är det gamla folkskolepartiet. Ordning och reda, även vad gäller vallöftena.
Längst bak i bussen sitter Martin Melin. På frågan om varför partiet inte växer i opinionen tänder han till.
– Det är den största gåtan i Sverige just nu, säger han och fortsätter:
– Vi har genomfört det som folk röstade på. Väldigt märkligt. Vad är det ni är missnöjda med?
En stund senare är den före detta polisen och Robinsonvinnaren glad igen och drar rövarhistorier från 1998 när han deltog som ”spårhund” i TV4:s dåvarande helgsuccé ”På rymmen”.
– Programmet var riggat, säger han.
Läget då? Partiet ligger fortfarande långt under riksdagsspärren. I intervju efter intervju under året har Simona Mohamsson fått frågan om hur det känns.
– Det kanske låter konstigt att säga att jag inte känner så mycket, säger hon.
Så är det verkligen, betonar partiledaren.
– Det kan låta som att jag är död på insidan. Det är jag verkligen inte.
Ingen är immun mot opinionsmätningar, medger hon, men:
– Om jag hela tiden blir påverkad av nästa mätning tror jag att de känslorna kommer att handlingsförlama mig.
Eller, resonerar Mohamsson, leder det till att hon tar sämre beslut. Varför ska hon byta strategi bara för att en mätning visar att noll procent av förstagångsväljarna vill gå på puben med henne?
– Det kan jag ju göra, om jag tänker att det kan rädda Liberalerna, men jag tror inte det.
Under turnén går hon och partikamraterna hur som helst på puben. Utmanar den lilla skocken av journalister på biljard, och förlorar.
En annan kväll dricker hon en galopp, en negroni och ett glas vitt tillsammans med medierna. För DN berättar hon då, apropå vinet, att hon i fjol köpte hem sex flaskor från Loiredalen i Frankrike. Det vinet vill hon dricka tillsammans med partikamraterna efter höstens riksdagsval.
– Jag tänker att efter valet har vi väldigt mycket att fira, säger hon.
Med glimten i ögat upprepar hon ett mantra: ”4,6 procent”.
– Får vi 4,6 procent kommer de liberala statsråden och jag att bada i fontänen på Sergels torg.
De ska stå där, genomblöta, och fira. Mohamsson hävdar att statsråden har gett sitt medgivande.
Lotta Edholm försöker slingra sig.
– Jag har inte något minne av det.
På fredagen stannar bussen i Västervik. Det var här den dåvarande folkpartiledaren Lars Leijonborg höll sitt mytomspunna sommartal under valrörelsen 2002.
Även då kämpade partiet för att klara riksdagsspärren. Sex veckor senare fick man 13,3 procent av rösterna.
Det var faktiskt inte talet som fick partiet att lyfta. Det var en kort formulering på en av de där stencilerna som redan på den tiden delades ut. Punkt 9 av 17: ”Acceptabla kunskaper i svenska språket krav för medborgarskap (…)”.
Några journalister plockade upp förslaget. Det ledde till debatten om språktest för medborgarskap. Socialdemokraterna anklagade Folkpartiet för rasism, och snart pratade alla om förslaget.
Framför allt handlade debatten om sakpolitik.
– Man var för eller emot ett politiskt förslag. Det är det man alltid försöker uppnå. Framför allt vi, säger Lotta Edholm.
Liberaler som DN pratar med under den här sommaren nämner ofta Västervik som ett slags utopi.
Att man vill formulera ett sådant förslag, som får allting att vända.
Edholm var med i Västervik 2002 och var då även gift med Lars Leijonborg. Hon minns det momentum partiet fick, att allt kändes ”väldigt positivt”.
I dag varnar hon för en strategi där man försöker hitta på en repris.
– Den dagen man börjar söka efter frågan som ska lösa ens problem, då tror jag redan att man har förlorat, säger Lotta Edholm.
Det som egentligen hände, enligt partiveteranen, är att människor fick upp ögonen för partiets politik i stort.
– Ett parti är ett paket av åsikter, säger hon.
Under bussturnén haglar utspelen: Läx-rut för stressade småbarnsfamiljer. Nationellt avhopparcentrum för kriminella. Mer pengar i plånboken för ”en genomsnittsfamilj i Falkenberg” med Tidöpartiernas politik än med en rödgrön regerings dito (illustrerat med en röd boxningshandske, en ”vänstersmocka”). Ett åttapunktsprogram för att få bort stöket i skolan. Och så vidare.
Inget av förslagen har i skrivande stund genererat mer än notiser i tidningarna, än mindre skapat några debatter.
Aldrig tidigare har ett parti med så svaga opinionssiffror klarat riksdagsspärren, inte så nära ett val.
– Det är nu spurten kommer, det är nu leveransen behöver ske, säger Simona Mohamsson.
Martin Melin funderar samtidigt kring varför M och SD inte uppmanar sina väljare att stödrösta på Liberalerna.
Det är för honom ytterligare en gåta.
– SD kommer inte att få sitta i regeringen om vi inte får fyra procent.
Han har också en uppmaning till allmänheten:
– Kom inte och gnäll efteråt, om det blir fel, säger Martin Melin.
Han vill inte att svenskarna ska vakna upp efter valnatten och ångra sig.
– Vänta lite nu. Liberalerna finns inte mer. Vad fan hände?
Läs mer:
Birgitta Ohlsson leder folkpartister i exil
Regeringen kartlägger svenskans ställning i utsatta områden
Tidöbråk om vallöftesplagiat: ”Sorgligt att se”
