Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Tv-serier
”Svärtan”
Serieskapare: Amy Deasismont, Melina Maraki
Regi: Björn Stein, Amy Deasismont. I rollerna: Linus Rogsgård, Nelly Anderbro, Rolf Lassgård med flera. Längd: 6 x 45 min. Språk: svenska. Premiär Svtplay 24/7, Svt1 27/7.
Förväntningarna är enorma när de bofasta ungdomarna på Särsön återförenas med sommargästerna. Året är 1985, Live aid-sommaren när Bob Geldof drog ihop tidernas välgörenhetskonserter på Wembley i London. Tears for fears ”Everybody wants to rule the world” går varm på kasettbandspelarna och hormonerna spritter. Men det visar sig inte vara så lätt att imponera på de coola tjejerna från stan. En tur till klippön Svärtan kanske kan vara lösningen? De vuxnas avrådan från att besöka ön ska dock visa sig befogad.
Tv-serien bygger på John Ajvide Lindqvists uppväxtskildring ”Sommaren 1985” (2023) om en grupp ungdomars möte med en döende sjöjungfru ute i skärgården. Författaren hoppar då och då själv här in som berättarröst i en värld så tydligt präglad av det som kommit att bli hans signum: hyperrealism kombinerad med det övernaturliga.
Dessutom har ”Stranger things”-effekten gjort det hett att para science fiction med åttiotalsnostalgi, vilket i en svensk tappning innebär blå ögonskugga och gul plastkasse från Tempo. Det som gör serien annorlunda är dock dess underliggande mörker. ”Svärtan” är inte bara namnet på den förbjudna ön utan också på karaktärernas inneboende smärta vilket förstärks av förtexternas bilder av ett glatt midsommarfirande ackompanjerat av Olle Adolphsons vemodiga ”Trubbel”.
En äldre kille på ön, Danne, har precis drunknat. Huvudpersonen Johannes (Linus Rogsgård) föräldrar ligger i skilsmässa och kompisen Helena (Nelly Anderbro) har stark ångest. Detta är deras första sommar som tonåringar med allt vad det innebär av sex- och alkoholdebut. Allt är nytt, inte minst det mystiska och skrämmande väsen som de tagit med sig tillbaka till ön. Hennes dragningskraft på ungdomarna tilltar tills de helt tappar kontrollen.
Maskören Göran Lundströms (Oscarsnominerad för Ajvide Lindqvist-baserade ”Gräns” 2019) sjöjungfru är mer av en amfibie à la ”The shape of water” (2017) än en klassisk siren. Hon kommunicerar med hjälp av gutturala läten och överförda energier som kan läka både kroppsliga och själsliga sår.
Rent estetiskt lyckas dock denna vackert konstruerade varelse tyvärr inte skapa någon övertygande illusion. Då är de unga och oprövade skådespelarna betydligt bättre på att upprätthålla nerven i seriens drama som går ut på att navigera mellan att vara barn och tonåring. De etablerade skådespelarna; Sanna Sundqvist, Josefin Neldén, Julia Marko-Nord med flera backar säkert upp dem. Rolf Lassgård gör även han en fin insats som tjurig fiskargubbe.
Alla John Ajvide Lindqvists böcker är som gjorda för att bli film. Inte för inte utsåg The New York Times ”Låt den rätte komma in” (2008) till en av förra århundradets bästa filmer. ”Svärtan” är aningen för utdragen, med alltför många upprepningar av en och samma scen i mötet med sjöjungfrun, för att platsa bland de bästa filmatiseringarna av hans verk.
Men som bitterljuv uppväxtskildring med Ultravox ”Dancing with tears in my eyes” ringande i öronen efter sista avsnittet, är den ändå en bra härlig sommarlovsserie.
Läs fler film- och tv-recensioner i DN




