Släkterna Lagercrantz-Schulman-Stolpe är ett svenskt Marveluniversum

I den andra delen av Karl Ove Knausgårds ”Min kamp” (2009) finns ett ofta citerat avsnitt om bakgrunden till hela romanprojektet. Här beskriver Knausgård hur han hade kommit att förlora tron på litteraturen. Världen var så full av ”fiktion och berättelser”, på dokumentär grund eller inte, att det som någon hade ”hittat på” kändes meningslöst. ”Det enda jag såg något värde i”, skriver han, var ”dagböcker och essäer”, det i litteraturen som ”enbart bestod av en röst”.

Det är tydligt att den kultur som Knausgård positionerar sig mot är en annan än vår. Sjutton år efter det första bandet av ”Min kamp” verkar det fullständigt absurt att protestera mot den dominerande representationsformen genom att skriva 3 600 sidor om – sig själv!

Sedan dess har Knausgård blivit en mer traditionell romanförfattare. Men runt omkring honom, och oss, puttrar produktionen av röster på: i tidningar, på sociala medier, i romaner, i diktsamlingar. Den här utvecklingen har det skrivits mycket om. Men tillräckligt mycket? Jag tror inte det. Så grundläggande är medialiseringen av den sociala sfären, så mäktigt det first-person industrial complex som numera dikterar hur subjektivitet formuleras, att det kräver en motsvarande teoriproduktion.

En studie av dess framfart i Skandinavien skulle gärna få ta släkterna Lagercrantz-Schulman-Stolpe som exempel. Vid det här laget – och i synnerhet efter Alex Schulmans ”Bränn alla mina brev” (2018) – har de förvandlats till den svenska middlebrow-kulturens eget Marveluniversum. Det är en franchise som har allt: kärlek och hat, hjältar och skurkar, samt den väldiga kommersiella fördelen att varenda gestalt lever eller har levt på riktigt.

Den senaste boken i serien är David Lagercrantz ”Intränglingen”. Men är det en bok? Inte primärt. Redan i våras gavs ”Intränglingen” ut på Storytel, men då bara som ljudbok, inläst av författaren själv. Att Norstedts – ett dotterbolag till Storytel – nu publicerar en inbunden version om 49 sidor ska kanske framför allt betraktas som ett sätt att förlänga marknadsföringsfönstret. I vilket fall säger ordningen något om hur ”Intränglingen” är tänkt att konsumeras: i första hand som ljud, i andra hand som text.

Märks det på hur den är komponerad? Ja, i alla fall inbillar jag mig det. Lagercrantz, som alltid har varit skicklig på att skapa spänning i text – i grunden är han ju kvällstidningsreporter – hoppar snabbt men följsamt mellan gestaltning och dialog. Dramatiska scener trumfar abstrakta resonemang. Meningarna är korta, och precis som i ett muntligt epos återkommer vissa fraser, till exempel repliken: ”Var inte fånig Martina, jag skjutsade henne bara hem.”

Den yttras av Olof Lagercrantz, författarens far och mångårig chefredaktör för DN. ”Det svarta året” 1987 får familjen reda på att han, under hela sitt nästan 50 år långa äktenskap med hustrun Martina, har haft ett oräkneligt antal kvinnoaffärer. Detta uppdagas då en medelålders man kontaktar familjen och påstår sig vara Olofs son. Hans mamma, Olofs före detta pianolärarinna – hon som ”fick skjuts hem” – har på dödsbädden erkänt att fadern som sonen växte upp med sannolikt inte är en biologisk sådan.

”Intränglingen” handlar om David Lagercrantz minnen av det där året. Men den bygger också på citat ur en bok som Olof själv skrev om förloppet. ”Boken om smärtan”, som den heter, publicerades aldrig: syskonen Lagercrantz upptäcker den i Olofs kvarlåtenskap. Många sidor är sönderrivna och hoptejpade, antagligen av Martina, som var lika rasande på sin make som full av respekt inför hans litterära produktion.

Medan äktenskapskrisen pågick arbetade David Lagercrantz som kriminalreporter i Sundsvall och var för upptagen av sina egna neuroser för att lägga märke till detaljerna. Nu skriver han med en berömvärd empati för alla inblandade. För Olof, som har tagit sin hustru för given under alla år och som nu hellre hugger av sig en arm än förlorar henne; för den stackars nytillkomna sonen, som ingen vill veta av och som ju är alldeles oskyldig till det inträffade.

Framför allt ligger fokus på Martina. Hon var bara 18 när hon gifte sig med den tio år äldre Olof. Hela sitt liv har hon ägnat åt att föda hans barn och läsa hans texter. Som många andra kvinnor i sin generation undrar hon: är detta tacken? Att ”intränglingen” efter ett DNA-test inte visar sig vara Olofs son spelar föga roll. Han kunde ha varit det, och vem vet, kanske finns det andra som han därute.

På många sätt är alltså ”Intränglingen” en sympatisk text. Ändå finns det något lite futtigt över utgivningen. Lagercrantz skicklighet som författare kompenserar inte för det faktum att historien som berättas trots allt är ganska trivial, en dussinvara i genren ”familjehemlighet”. Det är svårt att inte tänka att de inblandades berömmelse är huvudskälet till att boken ges ut. Det skulle nog inte Lagercrantz heller förneka – så är ju nämligen ofta fallet.

En annan svaghet tror jag handlar om den medietekniska bakgrunden. Jag vet inte om manuset till ljudboken är identiskt med den publicerade versionen, men det känns som att ”Intränglingen” är skriven för att berättas. För det första är 49 sidor mycket lite: på det utrymmet tecknas inga fullskaliga porträtt. För det andra refererar författarjaget till sig själv med en spontanitet som verkar naturlig i en tv-soffa eller en podcast, men som förefaller underlig i tryckt text: ”Det senaste året har jag ständigt tänkt på [Martina]. Hennes och Olofs drama 1987 utgör stommen till min fjärde bok om Rekke och Vargas, ’Ur djupen ropar jag’.”

Ja, kanske skulle man rent av kunna vända på Karl Ove Knausgårds resonemang och säga: problemet med ”Intränglingen” är att den i alldeles för hög grad består av röst. Och röst är inte samma sak som en fint utmejslad subjektivitet. Röst är i sammanhanget en förlitan på att det man säger är så pass intressant att det fungerar i vilken skepnad som helst. På att mellanhänderna kan elimineras och varan – det vill säga författaren, eller möjligen berättelsen: gränsen mellan dem är oklar – levereras direkt till konsumenten, utan byråkratiska omvägar.

Men konst fungerar inte så. Form är inte yta: form är innehåll. Och innehållet i ”Intränglingen” känns mer som ett helt okej sommarprat än som en litterärt känslig skildring av ett förhållande i kris. Men det är väl, för all del, precis det som är tanken.

Läs också:

David Lagercrantz: Mina föräldrars liv byggde på en lögn