Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sakprosa
Stephen Fry
”Odyssé”
Övers. Molle Kanmert Sjölander
Albert Bonniers förlag, 341 sidor
Om man var den sortens unge pedant som störde sig på att Röda pilen i serietidningen Gigant utan förklaring bytte namn till Gröna pilen och att det inte verkade finnas något system bakom färgerna på Knatte, Fnatte och Tjattes mössor skulle de antika myterna i sin originalversion vara en mardrömsframkallande oreda. Det fanns inga teologiska system eller copyrightlagar i det gamla Grekland. Rivaliserande författare hade fria händer att göra om historierna ungefär som de ville (kanske något i stil med nutidens tendenser att göra om James Bond från sorglös häradsbetäckare till härjad misantrop). Bara att hantera de olika versionerna av vad som egentligen hände stackars Ifigenia (offrades hon av sin taskige far eller räddades hon i sista stund av en hygglig gudinna?) är nog att driva vilken scripta som helst till förtvivlan.
Möjligheten för moderna författare att ”systematisera” de där historierna är med andra ord enorm. ”Jag, Claudius”-författaren Robert Graves, den svenske religionshistorikern Martin P:son Nilsson och hans ungerske kollega Karl Kerenyi samt den franske antropologen Jean-Pierre Vernant är några av de många som har prövat lyckan. Att återberättandet i någon mån handlar om att lägga historierna till rätta och anpassa dem till modern smak ingår i sakens natur.
Den engelske skådespelaren/författaren Stephen Frys omdiktning/förmedling av ”Odysséen” görs, kongenialt nog, med gott humör och glimten i ögat. Dialogerna på Olympen känns i hans version ofta som om de hade kunnat äga rum i PG Wodehouses universum med en gammal gud i rollen som någon av Bertie Woosters skräckinjagande fastrar. Det finns ändå en sakkunskap och ett djup i berättelsen som gör den till något mer än en anekdot på Drönarklubben.
Han tycker sig höra hur gudarna som beordrat blodbadet ändå grips av barnslig ilska – de har ”fått som de ville och märker att det trots allt inte var vad de ville”
Grundtonen när de grekiska hjältarna åker hem från Trojas fall är en som Fry har lyssnat av med egna öron. Han tycker sig höra hur gudarna som beordrat blodbadet ändå grips av barnslig ilska – de har ”fått som de ville och märker att det trots allt inte var vad de ville”. Den ilskan, i Frys ögon nära besläktad med vanliga mänskliga samvetskval, riktar de nu mot Odysseus och hans vapenbröder.
Det är ett lyhört försök av Fry att ge berättelsen ett slags modernt flyt. Vilket ärligt talat är en otacksam uppgift ibland med en intrig som ofta får en att inse att publiksmaken ändå har förändrats en hel del på 3 000 år. Ingmar Bergman beundrade de gamla Hollywodfilmerna där en person kunde etableras som skurk bara genom att han sparkar en hund på saloonverandan i inledningsscenen. Den gammalgrekiska epiken krävde att publiken reagerade likadant när någon glömmer bort att offra till gudarna (även om han just massakrerat en hel trojansk familj).
Historien om Odysseus hemkomst innehåller dessutom ett stort antal utvikningar och bipersoner som en modern manusdoktor skoningslöst skulle ha opererat bort. Behövs tiggaren Theoklymenos egentligen och varför alla dessa krumbukter innan Odysseus till sist ger sig till känna för Penelope? Spänningsskapande detaljer i eldskenet när rhapsoden mässade på sitt rituella språk, knappast i dag, fast Fry i pietetens namn behåller dem.
Det är en litterär lynchscen från en uråldrig hederskultur och den kan fortfarande få det att vända sig i magen på en
Däremot känner han sig tvungen att censurera den mest frånstötande scenen ur ”Odysséen”, med de tolv tjänstekvinnorna på Ithaka som ”åt skamlösheten sig hängett”, det vill säga legat med friarna. De blir hängda i den stora hämndorgien efter Odysseus hemkomst, eftersom Telemachos anser att det vore för barmhärtigt att bara hugga ihjäl dem med svärd. Det är en litterär lynchscen från en uråldrig hederskultur och den kan fortfarande få det att vända sig i magen på en, eftersom den så uppenbart förutsätter publikens skadeglada samtycke.
Just det passar inte in i Frys övergripande tema, som han inte lånar av Homeros utan från Aischylos drama ”Eumeniderna” och handlar om hur gudarnas barnsliga regemente och blodshämndens uråldriga lagar ersätts av mänsklig rättvisa. Som ram för att återberätta de gamla historierna duger det gott, särskilt som grunden helt uppenbart är Frys kärlek till dem. I ett slutord bekänner han sig till ”kraften i det tvetydiga, kraften i historier, myter, ceremonier, ritualer och symboler. Jag ser mig själv på tusen ställen i de grekiska myterna – som dåre, klåpare, älskande, skurk och – om än ytterst sällan – hjälte.” Då kan man ta en och annan utvikning på köpet.
Läs mer:
Jan Eklund: Den plågade Odysseus är sommarens hetaste kille
