Succéromanen bevisar att Tyskland är ett Sverige för barn

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Löken blommar, grisar flyger och Tyskland är ett Sverige för barn. Ett barn i synnerhet verkar det som: schweiziske Nelio Biedermann, född 2003, vars andra (!) roman ”Lázár” togs emot som en uppenbarelse i detta Tyskland och sedan studsade ut i världen tillförd en sådan energi att den nu översatts till 26 språk.

Detta översvallande mottagande borde rimligtvis vara den slutgiltiga vederläggningen av Horace Engdahls gamla aforism om den tyska kulturens överlägsenhet.

Visst går det att förstå varför ”Lázár” hajpats av förlagen; ett nytt, stiligt underbarn, förlåt, wunderkind, är såklart en marknadsföringsdröm, och Biedermann har uppenbarligen talang. Hans roman bubblar av infall och bara att kunna färdigställa den vid 21 års ålder – en svepande, magiskt realistisk släktkrönika – är förstås imponerande. Thomas Mann var fyra år äldre än så när han avslutade ”Buddenbrooks”, hans stora familjeroman, som sedermera gav honom Nobelpriset. Därav det blytunga epitet som stackars Biedermann nu får dras med: ”Generation Z:s Thomas Mann”.

Ändå är hans roman ren och skär kitsch. Löst inspirerad av sin egen ungerska adelsfamiljs historia följer Biedermann släkten von Lázárs öden från början av 1900-talet genom seklets otaliga katastrofer, som suddar ut von:et och till slut jagar familjen på flykt undan det kommunistiska Ungern mot ett i fjärran hägrande Schweiz, där författaren själv en dag ska växa upp. Boken börjar med att Lajos von Lázár föds med en hud så genomskinlig att de inre organen skymtar under skinnet. Något som sedan närmast glöms bort och inte verkar betyda någonting alls.

Detta är den första i en lång rad iögonfallande detaljer som Biedermann klistrar på sina romanfigurer som ett slags coola accessoarer, utan någon som helst tyngd eller förankring i deras inre liv. Lajos son Pista är inte som sin far uppseendeväckande ljus och genomskinlig utan tvärtom mörk och ruvande. När han börjar onanera är till och med hans sperma svart. Den ljusnar först efter hand, varpå Pista blir orolig eftersom: ”han tyckte att det var i strid med naturlagarna att något som kom ur hans inre var ljust”.

Som barn är han så tyst och olycksbådande att hans föräldrar blir rädda för honom. Helt i onödan, eftersom han sedan visar sig vara en fullt normal pojke, som inte sticker ut på minsta sätt. Åtminstone inte i Biedermanns gestaltning. Han har uppenbarligen velat skriva in sig i den stora, klassiska romantraditionen och därför försett sina figurer med lämpligt dramatiska öden och utstyrslar, som om det rörde sig om rekvisita som författaren bara hade hade att plocka upp från litteraturhistoriens golv och menande visa upp för läsarna. Men medlemmarna i familjen von Lázár gör trots all sin gotiska rekvisita samtliga ett så blekt intryck att man glömmer bort dem i samma sekund som de lämnar scenen.

Ta Pistas gammelfarbror Imre till exempel. Hans obligatoriska extravagans består i att han förlorar förståndet efter att ha läst en bok av E.T.A. Hoffmann. Efter det tillbringar han hela romanen i kulisserna – med all rätt, eftersom han trots sitt vansinne är fullständigt ointressant.

Värre är att inte heller gestalterna i förgrunden någonsin blir något annat än tomma ekon av sekelgamla arketyper. Baronen som tvångsmässigt håller på traditionen och de adliga formerna för att dölja sin egen svaghet. Baronessan som skär sig i armarna varje morgon (”‘så att jag vet att jag lever’”) och ligger med den bredaxlade stallknekten som ”smekte hennes smala ryggrad med sina grova fingrar”.

Och om Nelio Biedermann var en vanlig debutant hade jag på ett vänligare sätt sagt det som också bör sägas

Biedermann kastar dessutom in några krossade skallar, ett antal våldtäkter och en mörk skog vars mysterier aldrig leder någonvart. Plus en psykoanalytiker som ska vara samtida med Freud men låter som en av experterna från ”Gift vid första ögonkastet”. Värst av allt: ett par händer ”bara lämpade för att skriva och för älskog”.

Språket är – för all del – frodigt, i sina bästa stunder, men alldeles för ofta bara blommigt och parfymerat. De abstrakta begreppen har en olycklig tendens att förkroppsligas i diverse rosenrött romantiska gestalter: åren som går är karavaner med kringvandrande romer, vintern ”en vild ryttare med ett isigt svärd” och augustikvällarna ”trötta landstrykare”.

Jag är elak nu. Och om Nelio Biedermann var en vanlig debutant hade jag på ett vänligare sätt sagt det som också bör sägas. Att han har potential. Att vissa av infallen och några av metaforerna är bra. Att den storslagna ambitionen är imponerande, på vissa sätt uppfriskande.

Men nu har han dessvärre av opportunistiska förläggare och tvivelaktiga kritiker förbannats med alldeles för tidig och för stor framgång. ”Generation Z:s Thomas Mann” är ett brännmärke. Och om det skulle stämma – om ”Lázár” verkligen vore vår tids motsvarighet till ”Buddenbrooks” – då är det dessvärre precis så som en del envist hävdar: att Västerlandet redan har fallit.

Läs också:

Nelio Biedermann: ”Många säger att jag är extra sugen på att skriva om sex för att jag är en ung man”