Supersopranen Sterby: ”Tråkigt när allt bara är vackert och perfekt”

Första gången jag hör Matilda Sterby sjunga slutar jag fungera som reporter.

Kanske är det min mammas plötsliga bortgång samma vecka som gör mitt professionella fotfäste lite bräckligt, men det är hur som helst som om Matildas sång tar ett stort mjukt simtag i luften runt mig och föser undan alla filter.

Så kan man egentligen inte jobba som journalist, men som konstupplevelse och som människa är det så klart en ren nåd att vara med om.

Jag har redan träffat Matilda Sterby och intervjuat henne när det där händer, så jag kunde nog ha låtsats som ingenting, och skrivit den här texten utifrån det första mötet. Förblivit ”safe”. Oexponerad. Men jag tar risken, och ses igen.

Det kommer lära mig ännu en sak om det nya svenska operalöftet. Hon tycker att det är helt rätt att ibland strunta i det man borde göra. Och gå på det man drabbas av i stället. Jag frågar om hon kanske också tyckte att det där ögonblicket var något stort?

– I början av just den konserten var jag jättenervös, och det var så många tankar. Mycket som hände. Här inne…

Matilda Sterby gör en cirkel med handflatan över bröstkorgen. Hon säger, som man kanske kan tänka sig, att när jag hörde perfektion, kände hon en mängd saker som kunde göras bättre.

Det är en solokonsert på Göteborgsoperan, Matilda Sterbys fasta arbetsplats, som vi talar om. Tillsammans med pianisten Bernhard Greter hade hon satt ihop programmet för kvällen och fyllt det med personliga favoriter: Korngold, Sibelius, Rachmaninov. Men när vi pratar om föreställningen nu efteråt sitter vi i hennes och sambons hem – i Malmö – och väskan är packad för Wien.

Hon lever ett ambulerande liv. Men inte bohemiskt. Dels är hon ”en tant”, om hon får säga det själv, som omger sig med ärvda möbler och pelargoner. Stickar och täljer dalahästar som avkoppling. Men sen är hon också ett proffs. Vartenda uppdrag Matilda Sterby åtar sig är del av en långsiktig plan.

Solistchefen på Göteborgsoperan, Annalena Persson, talar om sin stjärnrekrytering med nästan samma terminologi som en sportchef i en större fotbollsklubb skulle göra. Matilda Sterby måste få ”växa in i de största rollerna”. Risken är att hon annars ”överexponeras och bränner ut sig”.

Matilda Sterby har också en agent, med samma fokus. Det gäller att vara taktisk i valen av uppdrag och samarbeten. Och se till att rösten inte överansträngs och brister. Som en ljumske. Eller hälsena. Man bör börja med mjuk Mozart. Växla upp via Puccini. För att senare kunna glänsa i Strauss och kanske Wagner.

– Om jag ska vara pretentiös, så är min röst som en kanal till ett inre rum, till själen. Men den är också mitt verktyg. Min hammare. Som en boll för en fotbollsspelare, säger Matilda Sterby.

Det är inte bara jag som drabbats av hennes konstnärsskap på det där genomborrande viset. I pausen under solokonserten i Göteborg tilldelas hon tidskriften Operas pris, framröstad av läsarna, för ”sin flödande klara, fylliga stämma, inte olikt en ung Renée Fleming”.

Och när Matilda Sterby under andra akten kliver upp i röstregistret greppar en grånad herre i raden framför mig sin jämnåriga kamrat hårt om armen, som om han känner av en lätt svindel. De måste båda två blinka bort tårarna under det spontana applådtacket som följer. Hon har en röst som når fram.

– Jag vet bara hur min röst känns i mig, men jag tycker att den känns mjuk…

Hon blundar.

– Jag tycker att den känns rund…

Händerna sluter sig kring ett tänkt klot i luften.

– Och jag känner att jag har en kraft i den.

Nu slår hon med ena knytnäven mot sin andra öppna hand. Smack!

Det är nu hon berättar att ett av hennes lite personligare mål är att ibland släppa på perfektionen. Om hon fylls av en stark känsla, försöker hon följa den impulsen. Under kvällen på Göteborgsoperan tycker hon att det händer i ”Lisas aria”, från Tjajkovskijs ”Spader dam”.

– Det är dramatiskt och ryskt, och där tillåter jag mig själv att göra saker. Som att ”skopa” till exempel.

Matilda Sterby illustrerar begreppet med ett överdrivet luftigt bröl.

– Om verket i sig gör mig pushig och lite grov i ansatserna, tycker jag att det kan passa och vara okej. Även om professorerna och coacherna skulle säga att man bör ”städa upp” sånt där.

Så har hon alltid tänkt. Och vågat, säger hon. Hon vet i och för sig numera att det skolade idealet har sina starka poänger. Rösten håller längre, den hörs bättre över en orkester, och den tilltalar den traditionstyngda publiken.

– Men det blir väldigt tråkigt när allt bara är vackert och perfekt hela tiden, säger Matilda Sterby.

Och i den andan: denna text. Protokollet något naggat. Känslan i förarsätet.