Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

I riksdagens partiledardebatt hade Tidöpartierna förberett en samordnad attack där det tunga artilleriet koncentrerades mot Vänsterpartiet. En kniptångsmanöver där Jimmie Åkesson anklagade V för ”terrorromantik” medan Ulf Kristersson målade upp en kommande skattechock från vad han beskriver som ”Sveriges mest vänstervridna regeringsalternativ någonsin”. Ebba Busch bidrog från sitt håll med att anklaga Vänsterpartiet för ”burkakrati”.

Att regeringspartierna nu går i opposition – mot oppositionen – beror inte bara på de onådiga opinionssiffrorna – det mesta tyder på att Magdalena Andersson är statsminister om några månader – utan också på att de egna framgångarna inte räcker för att imponera på väljarna.

För regeringen och SD är det något av en gåta att regeringens höga tempo i migrations- och kriminalpolitiken inte får starkare applåder från väljarna. Regeringen har prickat av så gott som varenda punkt på Tidöavtalets långa lista, ändå strömmar inte folket till regeringens hjälp.

Ulf Kristerssons envisa och ihärdiga försök att framhålla med vilken kraft och beslutsamhet han förverkligat högerns politiska katalog har inte ökat regeringsunderlagets stöd en enda promille, tvärtom har regeringspartierna tappat mark.

Med bara en kort sommar till valet får man ta vad man har. Tidöpartiernas hopp står nu till Vänsterpartiet, att framställa V som tillräckligt osmakligt för att få mittenväljare att vackla. När Kristersson, Åkesson och Busch angriper Nooshi Dadgostar talar de till de liberala väljare som lutar åt att rösta på Centern eller Socialdemokraterna.

Socialdemokraterna har fått mycket skäll för sin strategi den gångna mandatperioden. Magdalena Andersson har – med viss rätt – anklagats för att undvika konflikter i tunga frågor som kriminalpolitik, migrationspolitik och energipolitik. För att inte reagera på orättfärdiga utvisningar. För att huka och göra sig suddig i ideologiska frågor och för att antyda att hon vill regera med högerpartier som Kristdemokraterna.

Trots kritiken har Anderssons strategi hittills visat sig framgångsrik. Att göra sig till en svårgripbar tvål någonstans i den politiska mitten med allmänna löften om ett bättre ledarskap har fungerat bättre än många belackare förutspått.

Besvikna S-väljare har – precis som partiledningen räknat med – gått till V och MP. Det kan Andersson leva med, där har hon sitt framtida regeringsunderlag. Samtidigt som hon i det längsta klarat att undvika tydliga svar på vilka partier och vilken politik som gäller om hon får bilda regering.

Dessutom har Magdalena Andersson fått debatten att handla om ekonomi, om arbetslöshet, om budgetunderskott och om låginkomsttagares villkor. Där trivs hon betydligt bättre än i det kulturkrig som ibland fått Socialdemokraterna att framstå som helt vilse i samtiden.

Att Kristerssonregeringen bekräftat Socialdemokraternas strategi genom att svetsa sig tätare samman med Sverigedemokraterna har bidragit till den socialdemokratiska bildsättningen av att nu står ett samlande alternativ mot ett polariserande.

Men onsdagens debatt visade också att tiden fram till valet kommer att användas till systematiska ansträngningar att plocka sönder oppositionens politik och beskriva Anderssons alternativ i mörkast tänkbara färger. Kanske inte en positiv valkampanj men troligen den enda möjlighet regeringssidan har. Tidös hopp står till V.

Share.
Exit mobile version