Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Vallöften brukar handla om vad partierna lovar att bjuda på om de vinner valet. I år har regeringen vänt på ordningen, pengarna kommer redan före valdagen, medan beskeden om när de ska betalas är svävande och osäkra. Upplägget har en omisskännlig doft av opinionspanik. Tisdagens besked om halverat pris på månadskort är inget undantag.
Med isbrytarkraft kör regeringen fram den ena lättnaden efter den andra till väljarna. Redan höstbudgeten var väl tilltagen, vilket ledde till hård kritik från många håll – bland annat regeringens eget granskningsorgan Finanspolitiska rådet. Omfattande skattesänkningar och halverad matmoms finansierades med lånade pengar. När sedan USA:s och Israels krig mot Iran skapade energikris, börsoro och inflationsförväntningar bredde regeringen på med stöd till husägares elräkningar och bilister med fossilt i tanken.
Statsministern försvarar upplåningarna med att pengarna ska användas till ”tidsbegränsade” åtgärder. Officiellt har den sänkta matmomsen, bränslerabatten och de billigare månadskorten ett slutdatum.
På pappret. I verkligheten är det höljt i politisk dimma hur länge den påkostade politiken kommer att gälla – oavsett vem som har makten efter valet blir det en motbjudande uppgift att vara den som åter fördyrar väljarnas liv. Ulf Kristerssons besked är därför lika väntat som svävande: ”Vi lovar inget slutdatum.”
Både tidpunkten och utformningen av den ekonomiska politiken påverkas i hög grad av närheten till riksdagsvalet.
Socialdemokraterna har bara att hänga med, att säga nej till fördelar för väljarna vore att be om problem. Att lova att stoppa utgifterna på utsatt tid likaså. Frågan är om regeringen och Socialdemokraterna ska klara sig igenom hela valrörelsen utan att ge besked om hur och när subventionskalaset ska betalas. Det ligger i väljarnas intresse att få veta i vems knä notan landar.
Ulf Kristersson värjde sig upprört mot frågan om regeringen sysslar med valfläsk och kallade den för en ”otroligt cynisk kommentar”. Upprördheten är mer strategisk än verklig. Att föra en politik som håller konjunkturen och efterfrågan uppe står inte nödvändigtvis i konflikt med att hålla väljarna på gott humör. Men både tidpunkten och utformningen av den ekonomiska politiken påverkas i hög grad av närheten till riksdagsvalet.
Den regering som under ett valår inte funderar på vilken politik som attraherar väljarna finns inte. Längtan att bli återvald bultar i pannbenet på varje statsminister, oavsett partifärg.
Ändå är billigare kollektivtrafik inte det mest väntade valfläsket från en högerregering. De flesta som saknar bil och har små marginaler dras åt vänsterhållet och vid en rödgrön valseger är det troligt att åtminstone en del av sänkningen permanentas.
Regeringen för nu en kamp mot klockan. Högerpartiernas valseger 2022 hade karaktären av ”stolpe in” – de vann med ytterligt knapp marginal och deras överläge i opinionen varade bara en kort tid runt valet. Sen dess har Tidöpartierna kämpat i ett permanent underläge.
Det finns ändå ett par halmstrån för regeringen att hålla fast i. Det ena är att väljarna gradvis blir mer och mer framtidsoptimistiska och att den minoritet som tycker att regeringen gör ett bra jobb växer månad för månad. Det andra är att Simona Mohamsson ska värva de runt 150 000 väljare som krävs för att ge Liberalerna ännu en säsong i högsta serien.
