Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Utställning
”Familjen. På gott och ont”
Sven-Harrys konstmuseum, Stockholm. Visas t o m 13/9
Hur gestaltas familjen i bildkonsten? Det frågar sig Sven-Harrys Konstmuseum i sin stora, historiskt genomtänkta och träffsäkert hängda utställning ”Familjen. På gott och ont”. I de 81 verken av 49 konstnärer från två sekel ser jag två motsatta förhållningssätt.
På ena sidan det traditionella familjeporträttet. Det avbildar, föreställer och vänder sig utåt, mot en förväntad betraktare. I den sociala bilden av familjen ryms fler personer än de som syns: fotografen, konstnären, mottagaren. Alla medskapare av den yttre bild som kan ses, förstås och gillas av andra. Utan sprickor och skärvor.
På andra sidan syns den subjektiva familjebilden. Den vänder sig inåt, har ingen betraktare och inga givna former. Emotionella upplevelser är nonfigurativa, föränderliga och utspelar sig i stunden. De är inifrånhändelser med författaren Per Olov Enquist ord.
Här på Sven-Harrys utgörs utställningens intro av ett abstrakt expressionistiskt collage i storformat. Kayo Mpoyis ”Ett familjeträd” 2025 skildrar en familj i skärvor inbäddad i mörkt grafiska färgmönster, svarta minnesfragment och hotfulla blandvarelser.
Paret i bildens ljusa fokus delar familjen mitt itu, han stel och gåtfullt leende, hon med underkroppen klädd i vacker långkjol men med överkroppen förvandlad till en spetsigt abstrakt skulptur, kanske klagande, kanske sjungande. Formspråket bygger på material från föräldrarnas personliga samlingar och arkiv från Etnografiska museet, men sträcker sig utanför alla gränser rakt mot familjestrukturens universella och motsägelsefulla kärna av makt och underordning, trygghet och splittring.
På andra sidan skärmen, vägg i vägg, hänger Marie-Louise Ekmans monumentala skildring av hur ursprungsfamiljens medlemmar tycks flytta in i ens egna rum. Till slut även pappans grav. I utställningstaket ovanför svävar Leif Holmstrands oroväckande barnvagnar fångade i knallblå nät. Övergrepp eller räddning?
Med de inledande verken blir tidslinjerna tydliga. På väggarna intill möts kända och okända verk från olika tider som ännu har det konventionella familjeporträttet som ideal utgångspunkt eller som kritisk och satirisk referens. Jag inser tidsrymden mellan fotografen Anna Riwkin-Bricks pionjära 1940-talsporträtt av den stolta samefamiljen och Hans Hermanssons 1970-talsrealistiska målning av den utarmade statarfamiljen.
Och Sven-Harrys ska ha tack för att ha kommit ihåg Carl Fredrik Hills underbara kritteckning från 1895 av sig själv och alla sina omslutande systrar. I vems trygga knä han sitter är inte lätt att se, bara att knäet har väldigt många fötter – och systrarna väldigt många, stora händer. Ömt bedjande.
I följande salar förgrenar sig familjen i alla sorter. Efter Anna Sjödahls ikoniska målning av den ensamma mammans munchska ångestskrik i Hallonbergen 1972 slungas kvinnor och barn ut i heltidsarbete, fri abort och barnomsorg. Medan mörka syskonkonflikter täcks av i Lena Cronqvists måleri. Barn och spädbarn skildras ännu stereotypt. Som hade man glömt hur innerligt Siri Derkert tecknade sina barn på 1920-talet.
Mödrar hatas som monster och höjs upp som madonnor. När kärnfamiljsporträttet förlorat sitt stadiga grepp om vardagsrumssoffan återstår bara soffkuddarna. I oordning. Annika von Hausswolff fotograferar dem omsorgsfullt under titeln ”Domestic sculpture” 2002.
Kant i kant med soffporträttet kliver Jan Håfströms alter ego Mr Walker andaktsfullt in i en teckning av föräldrarnas tomma, välbäddade sovrum. I vaggan sover babyn. Eller är det bara en kudde?
På 2000-talet krymper samhällets behov av den lyckliga kärnfamiljen som ersätts av multipla familjebildningar -– och av nostalgi. I den sorgsna målningen ”Den sista snön” låter Martina Müntzing familjen ta gestalt av smältande snögubbar.
Så småningom planar den dualistiska bilden av mamman ut. Mamman tar faderns plats. Pappan tar moderns plats. Förälderns dödsbädd blir ett eget och tillåtet ämne. Allt starkare i färgen och alltmer naturalistiskt som i Ylva Snöfrids fotografiskt målade dödsporträtt ”Pappa” från 2013, där han ligger insvept i livets och blodets röda färg. Som kunde konsten hejda dödens försvinnande. Kameraögats makt över familjebilden har inte brutits. Bara ändrat form och innehåll.
Läs mer: 49 konstnärer synar familjen i sömmarna
