Det sägs att bilen är en säker plats när åskan går.
När arbetskamraterna Sophie Ruckman och Emil Hagberg sent en fredagskväll för två år sedan körde ut från McDonald’s i Stenungsund med varsin påse kvällsmat dundrade åskan och regnet vräkte ner över bilen.
SMHI registrerade mellan 150 och 200 blixtar under två timmar i området.
De tog väg 160 hem mot Tjörn, men regnet var så kraftigt att Emil bakom ratten knappt såg vägen framför sig. De bestämde sig för att köra in på en bensinmack, men missade avfarten.
Några sekunder förändras deras liv.
Källösundstunneln, som invigdes 1960, är Sveriges enda biltunnel som inte är förstärkt med sprutbetong på insidan. Urberget utgör väggar och tak.
När Emil och Sophie långsamt kör in i tunneln tycker de att det känns skönt att regnet slutade smattra mot rutan. Knappt halvvägs in i tunneln bländas de av ett intensivt vitt ljussken. Sedan blir det svart.
Ett stenblock har lossnat från tunneltaket och krossat bilen.
Två år senare sitter Sophie hemma i vardagsrumssoffan i Skärhamn och tittar på bilder på bilvraket.
– Det är svårt att förstå att jag överlevde, säger hon.
Stenbumlingen, som hon beskriver som lika stor som vardagsrumsbordet framför oss och som måste ha vägt flera hundra kilo, träffade taket till övervägande del på passagerarsidan. Sophie, som slogs medvetslös vid kraschen, spekulerar i att hon klarade livhanken tack vare att hon halvlåg i bilsätet och var lutad in mot mittkonsolen.
Emil kunde ta sig ut och påkalla hjälp. Av en slump färdades en läkare och en sjuksköterska i bilen bakom, som inte blev inblandad i olyckan. Sophie och Emil fördes till sjukhus. Där konstaterades att Emil klarat sig undan med en hjärnskakning. Sophie hade brutit käken, knäckt två nackkotor och fått glassplitter över hela ansiktet.
– Det otroliga är att jag inte fick något i ögonen. Jag förstår inte hur det gick till, säger hon.
Hon konstaterar att om hon och Emil svängt in på macken hade den här fredagskvällen fått en annan utgång.
– Samtidigt hade vi tur i oturen. Vi kunde ha dött, säger Sophie.
Olyckan blev mycket uppmärksammad i medier. Sophie kontaktades av många journalister, men orkade bara med ett par intervjuer. Vad hon då inte visste var att olyckan skulle bli inledningen på två år som hon beskriver som hemska.
Skadorna på själen visar sig inte alltid direkt och hjälpen har tagit tid att finna.
Sophie säger att det började gå rykten om att hon skulle vara död och nu vill hon berätta vad som hänt. Hon är besviken på hur hon blivit behandlad av vården och myndigheterna.
Hon berättar att akutvården inte upptäckte hennes nackskador när hon röntgades och att det var först fyra dagar senare, samma dag som hon skulle skrivas ut från Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg, som en läkare på Kungälvs sjukhus slog larm efter att ha studerat röntgenplåtarna.
Efter operationen av de skadade nackkotorna gick hon med stödkrage under en längre tid. Brottet på käken gjorde att hon bara fick äta flytande föda i två månader. Hon drabbades av ständiga infektioner i käken och började må allt sämre.
Under sjukskrivningen fick hon besked om att hon inte skulle få förlängt på hamnföretaget, där hon arbetade heltid.
Ett halvår efter olyckan kom beskedet från Trafikverket, som har ansvaret för Källösundstunneln, att man inte tänkte betala ut det skadestånd som Sophie begärt. Myndigheten hävdade att det handlade om en naturkatastrof, att ett blixtnedslag orsakat stenraset och att Sophie inte kunnat bevisa att Trafikverket handlat felaktigt.
Hon pekar på den sista paragrafen i brevet hon fått från Trafikverkets jurist, där det står att beslutet inte kan överklagas och att om hon är missnöjd kan ansöka om stämning mot Trafikverket i allmän domstol.
En sådan juridisk process riskerar att bli kostsam att driva.
Sophie saknade försäkring vid olyckan. Däremot var bilen försäkrad och som passagerare kunde Sophie få ut ersättning, men för att försäkringsbolaget skulle kunna betala ut den behövde man tillgång till hennes journaler från sjukhuset.
Det skulle visa sig ta åtta månader.
Kort efter Trafikverkets negativa besked förvärrades hennes hälsotillstånd. Hon drabbades av utslag över hela kroppen och fick problem med ögonen, men framför allt hade hon svårt att sova.
– Det hände att jag var vaken flera dygn i sträck, säger hon och berättar att hon därför tvingades sluta även på det nya jobb hon skaffat.
Hon gjorde det ena besöket på vårdcentralen efter det andra, satt på akuten, träffade ideligen nya läkare och ordinerades starkare och starkare sömntabletter, men inget hjälpte. Försäkringskassan började ifrågasätta hennes sjukfrånvaro.
Hon fick en utbetalning i förskott från försäkringsbolaget, men förklarar att den inte räckte länge och att hon i fjol var mer eller mindre pank. Den sviktande hälsan och dåliga ekonomin blev en ond cirkel och gjorde henne allt mer desperat.
– Före olyckan gick jag nästan aldrig till läkaren. Nu vet jag inte hur lång min journal är, säger hon.
Men framför oss i soffan sitter en 27-åring som ser välmående ut och som börjat sova om nätterna. Sophie berättar att hon var tveksam när hennes mamma föreslog att hon skulle söka hjälp hos kiropraktorn Leif Sockander. Redan efter de första besöken kände hon att det vände.
– Leif konstaterade snabbt att mina problem hängde ihop med nervsystemet och att de var ett utslag av all den stress jag utsatts för efter olyckan. Jag är väldigt tacksam mot honom, säger Sophie.
Livet börjar återvända till det normala. Sophie arbetar deltid på ett bageri och försäkringsbolaget har nyligen hört av sig och meddelat att man fått hennes journaler. Hon har just flyttat till en lägenhet tillsammans med sin kille.
Det är Emil.
– Vi hade precis börjat jobba tillsammans när olyckan inträffade men var inte ett par. Jovisst, det var en konstig ingång i en relation, säger hon och ler.
Hon berättar att även pojkvännen haft det jobbigt efter olyckan.
Efter två år är Sophie äntligen på väg ut ur tunneln.
– Men det känns som att jag tappat två år av mitt liv och det har jag svårt att acceptera, säger hon.
Olyckan har förändrat hennes liv och gett henne nytt perspektiv på tillvaron.
– Före olyckan tänkte jag mycket mer på vad jag skulle göra i framtiden och att de små sakerna i vardagen var oviktiga. Nu är det tvärtom. Jag uppskattar alla småsaker, som jag inte har tänkt på innan, som till exempel att gå och möta min lillebror vid bussen, säger hon.
