Vårutställning med fantasy, fylleri och miljösmart formgivning

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Hur kan vi bygga en ny värld ovanpå den gamla? I Konstfacks vårutställning finns såväl konkreta förslag som fantasifulla flyktscenarion. Verken spänner mellan punkig aktivism och en sorts konstnärlig aikido, där motståndarens kraft vänds tillbaka genom mjuka, följsamma motrörelser.

Det många av studenterna har gemensamt, oavsett material och uttryck, är ett intresse för det förflutna, vare sig det handlar om traditionella hantverk, anarkistiska gatumanifestationer eller det tidiga internet.

Tendensen är särskilt tydlig hos studenterna inom grafisk formgivning och illustration och visuell kommunikation. Här finns en ambitiös installation av David Hoshang Nazerian, som skildrar en uppväxt i ett iransk-svenskt mellanförskap mot bakgrund av förra årets tolvdagarskrig mellan Israel och Iran – ett verk som fått förnyad aktualitet i och med de senaste veckornas konflikter i regionen.

I en fantasyberättelse om migration har Barbora Lovíšková undersökt tvåfärgstryckets visuella kvaliteter – hennes seriebok i blått och neonorange har en drömsk, surrealistisk kvalitet som kan föra tankarna till mästare som Hayao Miyazaki (”Min granne Totoro”, ”Spirited away”).

En helt annan attityd hittar vi hos falk olavi schröter, vars väggmålningar, fanzines och affischer förenar hippierörelsens och punkens rebelliska attityd med en visuell energi som borde kunna smitta av sig på konststudenterna – men mer om det senare.

Här finns också verk som bygger på primitiva ascii-motiv (bilder skapade av skrivtecken) och den stencilbaserade tekniken risotryck (populär i diy-kretsar), samt en hel del arbeten i en lite naiv barnboksstil. Däremot tycks ingen ha tagit genvägen via AI, ännu så länge litar studenterna på det egna hantverkskunnandet.

På avdelningarna för inredningsarkitektur, möbeldesign, industridesign och rumslig gestaltning trendar återbruk och andra miljösmarta lösningar. Här finns bland annat möbler och objekt gjorda av tallkottar, ljudabsorbenter av giftiga jättelokor, 3d-printade keramiska kärl för vattenrening och formstarka möbler av spånskivor som annars skulle ha gått till förbränning.

Wendy K Skogstad har bokstavligen grävt där hon står, och skapat skulpturala bruksobjekt av spillmaterial som hon samlat upp i skolans lokaler. Här finns inte bara en tydlig hållbarhetsambition, utan också ett starkt formspråk som utforskar de kasserade materialens estetiska och praktiska möjligheter.

Trenden fortsätter hos studenterna i masterprogrammet Craft (textil, glas, keramik, smycke och corpus). Här återfinner vi bland andra Klara Djamila Kassman Soukkan, som varvat hampa med kasserade videoband i handvävda textiler, Mu-Se Kuo, som gestaltat sin taiwanesiska historia i realistiska keramiska objekt och Elin Hökby, som gjort en textil rumsinstallation om erfarenheter av ett problematiskt alkoholbruk.

Det är också uppfriskande att se hur en mer lantlig estetik tar plats vid sidan av de mer urbana uttrycken – som raggarestetiken i Alice Levins konstfullt bearbetade bildörrar och vägskyltar (Näcksjö! Ölsund!) och Karl Salmonssons skinnklädda möbler i en cowboyestetik som inspirerats av ökenkulturen i södra Texas.

Här finns såväl hantverkskunnande som humor och en vilja att röra sig utanför de gängse ramarna.

Masterstudenterna i konst ställer precis som förra året ut i egna lokaler i Färgfabriken och Platform Stockholm ett par tunnelbanestationer från skolan, men någonstans längs vägen har de tappat viljan att kommunicera.

Det hör förstås till saken att bildkonsten är mer vag, sökande och mångtydig i sitt tilltal – till skillnad från designen eller konsthantverket har den ju ingen uttalad funktion utöver det estetiska och känslomässiga uttrycket.

Men det händer ändå att jag stannar till inför konststudenternas arbeten och frågar mig: Vad vill de egentligen? Konstens väsen är ju, eller bör vara, att tala bortom det språkliga och skapa nya betydelser utanför nyttan och konventionerna.

Undantagen är Arvid Staafs brötiga skulptur av ett skepp byggt av skräp och återvunnet material, kompletterat av ett kaosigt soundtrack, samt Viola Sparres finstämda måleri av människor som befinner sig i ett fruset, psykologiskt nolltillstånd. Det är två helt olika uttryck, men förenade av en konstnärlig nerv som gör att man vill se mer.

Läs mer om konst och form på dn.se