Den 5 mars kom nyheten att subkommittén för kvartärstratigrafi i en omröstning om att formellt inleda en ny epok i planetens historia med namnet antropocen och med start 1952 röstats ned. Ett besvikelsens sus kunde nästan höras genom den del av forskarvärlden, numera ganska stor, som på olika sätt engagerat sig i frågan om människans plats på den geologiska tidsskalan. Omröstningen föranleddes av att kommittén 2009 tillsatt en Anthropocene working group (AWG) som fått i uppdrag att ta fram belägg för att formalisera en ny geologisk epok. År 2016 kom gruppen fram till att det fanns grund för en ny epok med start omkring 1950. Ett dussintal platser i världen valdes ut för att närmare undersöka stratigrafiska belägg, däribland i Östersjön utanför Gotland. I juli 2023 kom till slut det officiella förslaget att sedimenten i botten på den lilla sjön Crawford Lake utanför Toronto skulle användas för att inleda epoken med en så kallad gyllene spik år 1952, baserat på nedfall från atomprovsprängningar. Den stratigrafiska signalen var tydlig och kunde kompletteras med aska från förbränning av fossila bränslen, plaster och andra substanser, som bevarats år för år med en kuslig precision som närmast brukar förknippas med mänskliga arkiv.
Så varför motsätter sig nu dessa stratigrafer den nya epoken? Bakom händelseutvecklingen döljer sig ett hätskt vetenskapskrig, där olika grupper hårt har debatterat den nya epokens status, omfattning och framför allt startdatum. AWG riktade tidigt in sig på 1950 som den rätta tidpunkten, baserat på den dramatiska och snabba förändringen av jordsystemet som människan skapat sedan dess. Den tidsperioden har också stöd i ett fenomen kallat ”Den stora accelerationen” som visualiserats i grafer med brant stigande kurvor som visar en samtidighet i en rad mänskliga socioekonomiska indikatorer och förändringar i jordsystemet.
Flera andra förslag om när antropocen börjar har också presenterats under de två årtionden som debatten pågått. Den amerikanske arkeologen William Ruddiman insisterade på att antropocen borde inledas med ökningen av växthusgaser från jordbrukets uppkomst för omkring 8 000 år sedan. Hans idé fick inget större gehör, men brukar nämnas som den tidiga antropocenhypotesen, som skulle göra den föregående epoken holocen så kort som fyra tusen år. Ekologerna Simon Lewis och Mark Maslin argumenterade för att inleda antropocen 1611 med koppling till den europeiska koloniseringen av Amerika. De kallade sitt förslag för Orbis-hypotesen, med det latinska ordet för cirkel som en referens till den första globaliseringens sammanlänkning av tidigare skilda biotoper. En isborrkärna från Antarktis med bevarade luftbubblor visar att just 1611 var den lägsta punkten i tydlig nedgång av koldioxidhalten i atmosfären, som uppstod till följd av den snabba återväxt av övergivna jordbrukslandskap som blev konsekvensen när 60 miljoner människor dog till följd av den våldsamma koloniseringen. Ett annat förslag är att inleda epoken 1784, med hänvisning till James Watts patent på ångmaskinen det året, som kan kopplas till den hastiga ökningen av människoorsakad global miljöpåverkan sedan dess.
En grupp geovetare har dock helt motsatt sig en ny geologisk epok, och istället förespråkat att antropocen ska definieras som en 50 000 år lång pågående geologisk ”händelse” (event) som inleds när människans spår först kan märkas. Det är företrädare för denna grupp som nu valt att rösta ned AWG:s förslag om den nya epoken. AWG hävdar å sin sida att omröstningen skett på felaktiga grunder och att de stratigrafiska beläggen är oklanderliga. Vilken utgången av de pågående stridigheterna än blir så kommer epoken knappast att kunna formaliseras i närtid. Ingen av forskarna motsätter sig egentligen att människan har påverkat planeten. Men valet av startdatum och status är kontroversiellt för att det får politiska implikationer för bilden av mänsklighetens historia. Den 50 000 år långa geologiska händelsen skulle vara ett sätt att normalisera de antropogena miljöförändringarna, så att de snarare får evolutionära ramar. Med den statusen framstår antropocen som något klart mindre dramatiskt, närmast synonymt med mänsklig närvaro på jorden. Företrädarna för den här tolkningen anklagar också AWG för att politisera vetenskapen i miljöaktivismens tjänst när de vill låta antropocen inledas under mitten av 1900-talet.
Om antropocen i stället börjar 1611 enligt Orbis-hypotesen, så är det västvärldens hegemoniska dominans med hänsynslös kolonialism som uppmärksammas. Mot det förslaget kan AWG:s förslag om 1952 vid första anblick framstå som mindre politiskt. Men det beror på vilken roll man tillskriver de ekonomiska system för exploatering av naturresurser som drivit förändringen sedan 1950. I ljuset av Den stora accelerationen får efterkrigstidens levnadsmässiga framsteg en mörk skugga. Människan har påverkat sin miljö under många tusentals år, men det är just den enorma skalan, intensiteten och omfattningen de senaste 70 åren som håller på att tippa jordsystemet bort från holocenförhållanden och därför motiverar en ny geologisk epok.
Den kanske viktigaste insikten från dessa diskussioner har varit att en apolitisk förståelse av antropocen är omöjlig
Under den korta tid som antropocenbegreppet cirkulerat har det fått ett enormt inflytande inom skilda fält – från jordsystemvetenskap, humaniora, samhällsvetenskap och konst, till journalistisk, psykologi, juridik och globalt miljöarbete. Inom humaniora och samhällsvetenskaperna har åtskilliga hyllmeter ägnats åt att debattera själva ordet antropocen, som namnger människan, och därmed en föreställd universaliserad mänsklighet, som orsaken till den snabba förändringen. Humanekologerna Andreas Malm och Alf Hornborg motsatte sig därför hur begreppet slätade ut globala skillnader och den ojämlika ansvarsfördelningen för den planetära förändringen. De förespråkade istället begreppet capitalocene för att betona kapitalets och kapitalismens centrala roll. En uppsjö andra förslag har sedan tillkommit, som plantationocene, chthulucene och wasteocene, alla med en twist mot den aspekt av mänsklig aktivitet som man velat ge emfas. Den kanske viktigaste insikten från dessa diskussioner har varit att en apolitisk förståelse av antropocen är omöjlig, och att de senaste århundradenas ofta brutalt våldsamma förändringsprocesser med slaveri, plantager och resursextraktivism måste förstås som en integrerad del av den nya tidsepoken, oavsett vad den kallas.
Ett nytt frambrytande forskningsfält som svarar mot denna mer komplexa förståelse är antropocenhistoria. Den tar sin utgångspunkt i just de belägg för mänskligt driven planetär förändring som den stratigrafiska kommittén nu avvisat. Där eftersträvas en integration av naturvetenskapens källmaterial med de dammiga arkiv som berättar om människans moderna historia. I grunden handlar det om att skapa ett nytt historiemedvetande som kan reflektera och skapa förståelse för den verklighet som människan har skapat, med förändringar långt mer dramatiska än tidigare historiska epoker. I en numera klassisk essä från 2009 föreslog historikern Dipesh Chakrabarty att antropocen på ett grundläggande vis sammanflätar planetens historia med människans så att den traditionella distinktionen mellan discipliner som historia och geovetenskap inte längre kan upprätthållas.
Trots den relativt tidiga insikten så är det först under de senaste åren som en verklig ansats till förändringar i historieskrivningen börjat ta form. I likhet med geologer är historiker vana att arbeta med ett väl avgränsat källmaterial som i regel baseras på dokumentation av mänskliga händelser som kan avtäckas och tolkas. Men till skillnad från geologerna är man inte beroende av byråkratiska formaliseringar för nya tidsepoker. Antropocen kräver istället att historiker sätter biogeokemiska cykler i samband med politiska händelser och gör reda för hur dessa de mest dramatiska och omfattande händelserna i mänsklighetens historia uppstått. Samtidigt innebär antropocen en sorts realtidshistoria av en miljökris som i hög grad sammanfaller med Den stora accelerationen sedan cirka 1950. Den sträcker sig också förbi nuet in i den nära framtiden genom modellering, prognoser och globala mål som i hög grad formar vårt förhållande till tiden. Allt detta utmanar på ett fundamentalt sätt både vårt förhållningssätt till oss själva som historiska subjekt och historikern som en passiv uttolkare av förfluten tid.
Som beskrivning av den tid vi lever i är antropocen av allt att döma här för att stanna. Det är på sätt och vis ironiskt att antropocen nu får sin form och gestalt genom sin användning inom snart sagt alla andra områden än just det som det avsågs för. Begreppet myntades förresten inte av någon geolog, utan av atmosfärkemisten och Nobelpristagaren Paul Crutzen, som var verksam inom det tvärvetenskapliga fältet jordsystemvetenskap. Där fick begreppet relativt snabbt fäste omkring år 2000 eftersom det fångar den hastiga förändring av förhållanden i jordsystemet som utmärkt holocen, och som skapat gynnsamma förhållanden för mänsklighetens historia sedan istiden. De människoorsakade förändringar som Crutzen pekade ut när han utropade antropocen är vetenskapligt sett numera helt okontroversiella, samtidigt som det existentiellt sett för människan är oerhört dramatiskt att ha lämnat de förhållanden som rådde under holocen. Genom att få syn på sig själv i planetens djuptid och upptäcka sin sammanlänkning med atmosfär, hydrosfär, litosfär, kryosfär och biosfär håller människan, och hennes självförståelse, på att förändras i grunden. Det kallas för antropocen.
Adam Wickberg är docent i vetenskapshistoria och co-director för ett nytt excellenscenter för antropocenhistoria på KTH finansierat av Vetenskapsrådet.
Läs fler Helsidor i DN Kultur:
Håkan Thörn: Miljökatastrofen inträffar just nu, och vi måste gå vidare
Martin Hultman: Den förödande klimatförnekelsen har många ansikten
