Anna-Lena Laurén: I östra Tyskland växer ilskan – och AFD med den

Stämningen på AFD:s valjippo i Quedlinburg är så hjärtlig att det är svårt att inte själv bli upprymd. Högerradikala Alternativ för Tyskland brukar annars leva på att underblåsa missnöje. Men den här mopedkaravanen handlade om glädje: att ingå i ett sammanhang.

När tåget med DDR-tillverkade Simsonmopeder drar iväg i en bullrande, jublande skock, tänker jag: Hur ska de andra partierna någonsin kunna matcha detta?

De kan det inte. AFD har lyckats med något som är så gott som omöjligt för etablerade partier i dagens Tyskland, nämligen att få väljaren att känna: Jag räknas.

AFD-anhängarna kände sig orättvist behandlade. Nu kan de triumferande svepa genom Sachsen-Anhalt på sina DDR-mopeder och rösta på ett parti som säger: De andra har svikit dig, men vi ger dig upprättelse.

Bensinen ska inte kosta skjortan. Din sjukförsäkring ska vara heltäckande också om du inte är rik.

En stor del av AFD:s framgångar är kopplade till östtyskarnas postkommunistiska baksmälla. Många östtyskar är besvikna på demokratin – den gav inte allt de önskade sig. Detta uppfattar västtyskar som infantilt.

Västtyskarna anser att östtyskarna har fått allt gratis (västtyska höginkomsttagare betalar fortfarande en extra skattesats för att täcka kostnaderna för återföreningen 1990). Östtyskarna påpekar att västtyskarna gjorde lukrativa klipp på deras fastighetsmarknader och köpte upp deras gamla traditionsrika företag till vrakpriser.

Den här känslan av att vara utnyttjad och chikanerad har AFD påpassligt snappat upp.

Men AFD:s frammarsch handlar inte bara om östtysk frustration. Partiet har västtyska rötter – det grundades 2013 av västtyska högerliberaler och euroskeptiker. Kravet var då att Tyskland inte skulle betala för det konkursfärdiga Greklands skulder.

I dag växer stödet även i väst. Detta trots att tyska säkerhetstjänsten har definierat partiet som extremistiskt. En av de största orsakerna är de gamla partiernas misslyckanden.

Problem nummer ett. Energipolitiken blev ett magplask. Tyskland avstod frivilligt från kärnkraften år 2000. Det var socialdemokraten Gerhard Schröders beslut, som bekräftades och påskyndades av kristdemokratiska Angela Merkel. Kärnkraften skulle ersättas med rysk fossilgas, vilket ledde till att den tyska industrin, landets ekonomiska ryggrad, blev Putins gisslan.

Men så betraktade man det inte då. Ryssland skulle demokratiseras genom handel, det skulle vara en vinn-vinnlösning.

Sedan anföll Ryssland Ukraina. Nu har Tyskland de högsta energipriserna i Europa. Det slår hårdast mot låginkomsttagare. Till exempel i Sachsen-Anhalt, där AFD har 42 procents väljarstöd, är genomsnittslönen bland de lägsta i Tyskland. Samtidigt går arbetsplatser inom industrin förlorade då fossilgasen blivit så dyr att fabriker ibland måste göra produktionsstopp. Sachsen-Anhalt har flera sådana industrier, bland annat konstgödselfabriker.

Kristdemokraterna och socialdemokraterna var med och fattade besluten som ledde till den här energipolitiska återvändsgränden. Något som AFD aldrig missar att påpeka.

Problem nummer två: Den gigantiska tyska välfärdsstaten är mycket dyr. Samtidigt är den ineffektiv. Till exempel sjukförsäkringen kostar så mycket att låginkomsttagare ofta bara har råd med den mest grundläggande modellen – som bara täcker grundbehoven. Premierna har stigit kontinuerligt, ändå räcker pengarna inte till utan avgiften höjs hela tiden. Det finns 93 sjukkassor i Tyskland, alla med sina egna administrationskostnader.

Många medborgare har betalat – för deras inkomstnivå – höga premier. Trots detta saknar de ett heltäckande skydd. Det väcker enorm bitterhet.

Samtidigt klagar företagare på tilltagande byråkrati och höga arbetsgivaravgifter. Tyskland är beroende av sitt så kallade Mittelstand, det vill säga sina små och medelstora företag. Varje regering har lovat att avskaffa byråkratin för dem. Ändå har den bara ökat.

Problem nummer tre: Invandringspolitiken. År 2015 tog Tyskland emot en halv miljon flyktingar, flest i Europa. Elva år senare kallar bittra kristdemokrater detta en gåva till AFD. Dock behövs invandringen – Tyskland lider av ett kraftigt underskott på kvalificerade arbetstagare. Samtidigt är arbetslösheten bland personer med invandrarbakgrund dubbelt så stor som bland infödda tyskar. En viktig orsak är att språkinlärningen inte har fungerat.

Dessutom vistas nästan 260 000 personer som har fått utvisningsbeslut i Tyskland. Ibland blir de kvar i åratal.

AFD får röster genom att ständigt lyfta upp dessa omständigheter. De övriga partierna svarar med att bojkotta partiet och hålla det utanför regeringen.

Det har lett till en motreaktion bland väljarna. Många AFD-anhängare påpekar att partiet inte var med och fattade de här besluten, och att det därför borde få pröva sin modell.

Att argumentera mot ett sådant resonemang är svårt – logiken framstår som vattentät. Tysklands historiska erfarenhet av att låta högerradikala regera förskräcker fortfarande en stor del av väljarna. Men alltfler anser att Tyskland inte kan ta hänsyn till detta längre.

De professionella, hårdföra tyska journalisterna har ofta iögonfallande svårt att ställa AFD-ledarna mot väggen. När ordförande Alice Weidel nyligen intervjuades av ZDF besvarade hon varje kritisk fråga med en lång utläggning om hur de ”gamla partierna” ljuger. AFD-ledningen har kommit till en punkt där de vet att de inte behöver svara på frågor. Väljarna röstar på dem i alla fall.

I Västtyskland har många debattörer nu svårt att hålla sin frustration tillbaka. Frankfurter Allgemeine Zeitung har på senare tid läxat upp östtyskarna för deras politiska omogenhet i intervjuer och debatttexter. Detta varvas med reportage från landsbygden i Sachsen-Anhalt, där man beskriver avfolkade byar, arbetare i blåställ och dystra framtidsutsikter.

Västtyska medier kritiserar östtyskar för att tro på konspirationsteorier och inte tåla kritik. Samtidigt är den västtyska bevakningen av Östtyskland ofta precis så fördomsfull som östtyskarna själva säger.

Den politiska situationen i Tyskland är visserligen unik – inget annat stort europeiskt land har samma närhistoria av att vara delat. Men i grund och botten har AFD blivit så framgångsrikt av samma orsak som de flesta andra populistpartier: de demokratiska partierna har misslyckats med att lösa grundläggande frågor för väljarna.

Väljarna letar efter ett alternativ.

Läs mer:

”Hela Tyskland ska vakna och vi ska bli normala människor igen”

Det som aldrig skulle kunna hända igen – högerradikala kan ta över tysk delstat

Tyska kärnkraftverket lades ned – vart ska avfallet ta vägen?