Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Valresultat ljuger inte. Att Sverigedemokraterna förra söndagen backade 3 procentenheter jämfört med valet 2022 är fakta av hårdaste virke.
Det är lika sant att SD fram till för en dryg vecka sedan hade vuxit i samtliga riksdagsval. Rekordsviten klockade in på nio raka segrar. Nu är den bruten.
Fakta ljuger inte men kan ibland ställa sig i vägen för en större och sannare bild. I Dagens Nyheter (20/9) skriver Björn Wiman om en ”avförtrollning”, att vi kan återvända till verkligheten nu när ”rädslans tid är förbi”.
Sådana övertolkningar skymmer vad som egentligen har hänt.
Sverigedemokraterna historia kan delas in i tre faser. Den första och längsta bestod av femton års ökenvandring som obetydlig extremistsekt, så långt från politikens centrum att de inte såg ens ryggtavlorna på de andra partierna. Varje val var en besvikelse, falanger flög återkommande varandra i strupen, att inte ha en nazistuniform i garderoben tycktes kvalificerande nog för att stå på en lista.
Den andra fasen är svensk historia. Ett kort decennium av exceptionell tillväxt. Jimmie Åkesson tog 2005 över ett parti vars bästa valresultat var 1,44 procent. Därefter gick allt partiets väg. Man vann Skåne, man vann det mediala narrativet, man klev in i riksdagen, man fick precis alla andra att jaga upp sig tillräckligt mycket för att ett halvt sekels blockpolitik skulle rasa ihop. När flyktingkrisen och decemberöverenskommelsen sammanföll passerade SD för första gången 20 procent i opinionsmätningarna. The sky was the limit, om ens det.
Den andra fasen är svensk historia. Ett kort decennium av exceptionell tillväxt. Jimmie Åkesson tog 2005 över ett parti vars bästa valresultat var 1,44 procent. Därefter gick allt partiets väg.
Tillväxten var så dramatisk att det tog tid att upptäcka att den hade upphört. Men partiets tredje fas, professionaliseringens, konsolideringens men också stagnationens, har nu även pågått i ett decennium. Om man väger in opinionsmätningar och inte bara jämför valresultat har SD inte uppvisat någon varaktig tillväxt sedan 2015. Partiet har i stället haft en anmärkningsvärd stabilitet och legat i intervallet 18–22 procent i de allra flesta mätningar. Ibland större än Moderaterna, ibland mindre.
Ändå har omvärlden velat upprätthålla myten om evig tillväxt. Om SD som ett fenomen, som inte styrs av den vanliga partipolitiska logiken.
Delar av partiet har internaliserat den bilden och därför har alla de tre senaste valresultaten – 17,5 2018; 20,5 2022; 17,5 2026 – utgjort smärre besvikelser.
I ljuset av detta är en eftervalsdebatt som söker förklaringar i rännilar till högerextrema promillepartier skrattretande.
Sverigedemokraterna lyfte eftersom man var ensamma om att fånga den gigantiska opinionsvåg som kulturkriget utlöste. Så länge man saknade konkurrens om motståndet mot invandringen kunde varken järnrör, rysskopplingar eller någon annan av de många skandaler som radades upp hota framgången.
Ingen vet vart framtidens väljare tar vägen. Eller vilka frågor som uppfattas viktigast i kommande val. SD har såklart en stor del kärnväljare som kommer vara dem trogna, och invandringsfrågan lär knappast försvinna helt från dagordningen.
De kommer precis som alla andra partier behöva jobba med politikutveckling, leta efter reformförslag som kan slå igenom bruset, kämpa för sin plats i rampljuset.
Men partiet kommer aldrig få någonting gratis igen, som under tillväxtåren. De kommer precis som alla andra partier behöva jobba med politikutveckling, leta efter reformförslag som kan slå igenom bruset, kämpa för sin plats i rampljuset.
Makten, i form av ministerposter, är alltjämt inom räckhåll. Tidöpartierna samlade nästan en majoritet den här gången. Chansen att de kan vinna tillbaka de förlorade mandaten 2030 – eller i ett extra val – är förstås goda. Om Sverigedemokraterna håller kursen kan de mycket väl bli del av en regering i hyfsad närtid.
Men de kommer inte att leda den. Ingenting talar för att SD är på väg att bli det trettioprocentsparti som många i partiet länge drömt om.
Vilket leder till det oundvikliga vägvalet: stå kvar eller flytta sig för att få större svängrum. Klarar man den omställningen? Att bli ett parti i mängden, inordnat i ett block som alternerar mellan regering och opposition?
Fortfarande finns många i partiet med helt andra instinkter. Som omedelbart efter valet skyllde på väljarna och medierna och, såklart, invandrarna. Säkert finns de Sverigedemokrater som blickar ut över kontinenten och ser fantastiska opinionssiffror – och valresultat! – för AfD i Tyskland, FPÖ i Österrike och Nationell samling i Frankrike. I jämförelse är 17,5 procent småpotatis.
Målet har, som Markus Uvell påpekar (Smedjan 16/9) varit oerhört högt ställt: att bli det definierande partiet i Sverige. De nya Socialdemokraterna.
I ljuset av detta är partiets eftervalsdebatt mer intressant än vad den försiktiga nedgången egentligen motiverar. Uthålligheten och långsiktigheten har varit den här partiledningens främsta tillgångar. Och målet har, som Markus Uvell påpekar (Smedjan 16/9) varit oerhört högt ställt: att bli det definierande partiet i Sverige. De nya Socialdemokraterna.
Är man nu redo att säga till sina medlemmar och väljare och aktivister att resan upphör ett par stationer från slutmålet? Att man i princip är framme, roligare blir det inte, varsågod att kliva av och kavla upp ärmarna för en framtid som ett mellanstort parti i mängden?
Det vore, får jag erkänna, avförtrollande.
Läs mer:
Andreas Johansson Heinö: Här är tomrummet som Liberalerna kan fylla
Andreas Johansson Heinö: Den borgfred som efterfrågas efter valet är misstänkt lik stagnation
