Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
En augustidag 2020 började min dotter skolan på nytt efter sommarlovet. Jag gick bakom tioåringen längs Bolsjaja Konjusjennaja ulitsa, ett stenkast från Vinterpalatset i Sankt Petersburg. Barnet skuttade fram med hoppsasteg, hennes flätor vippade och ryggsäcken var så stor att den täckte hela ryggen. Hon var lycklig, för det var höstens första skoldag.
Jag tog några bilder av henne då som finns kvar på min telefon. Ett barn så ivrigt att få komma tillbaka till skolan att hon inte kan gå. Hon måste springa.
På finska hette skolan Pietarin suomalainen koulu (Finska skolan i Sankt Petersburg). En alldeles vanlig finsk grundskola, med ett trettiotal elever från ettan till nian. Skolan var så liten att den aldrig hade tillåtits existera i Finland. Det var en utlandsskola och därför fick den verka, trots sina omoderna dimensioner.
Skolan gjorde ingen reklam för att följa någon särskild pedagogik eller nya, revolutionerande inlärningsmetoder. Detta trots att flera elever var helt ryskspråkiga och alla inte ens förstod undervisningsspråket finska. Det fanns inget gigantiskt urval av tillvalsämnen. I fokus stod kärnämnena. Barnen umgicks över årskurserna, på utflykterna tog de äldre hand om de yngre. Under vintrarna hade de snöbollskrig, något som är förbjudet i de flesta svenska skolor.
Klasserna var små. Eleverna fick språkundervisning på sin egen nivå. De som talade ryska hemma hade egna ryskgrupper. På svensktimmarna fick min dotter egna läroböcker, eftersom hennes modersmål är svenska.
Det fanns ingen skolapp och föräldrarna blev sällan kontaktade. Om problem uppstod ingrep läraren direkt.
– Päivi ser om jag inte förstått innan jag ens hunnit markera, sade min dotter.
Eftersom klasserna var så små var undervisningen effektiv. Varje vår hade barnen läst ut alla skolböcker redan i maj. Min dotter kom hem och berättade entusiastiskt att läraren i stället hade berättat hemska historier om sin tragiska uppväxt.
Vilket var följdriktigt – det talade och skrivna ordet var viktigt i skolan. Lärarna undervisade barnen genom att tala med dem, läsa för dem, berätta för dem. Min dotter lärde sig finska perfekt, trots att språket på rasterna var ryska och hemspråket svenska.
Skolan hade en egen kock, Olga, som inte bara lagade mat från grunden varje dag. Hon fostrade också barnen i vett och etikett. Eleverna förväntades äta som folk och inte kasta bort mat. Barnen älskade Olga.
Det var den bästa skolan min dotter någonsin gått i. Och hemligheten var enkel: lärarna hade solitt yrkeskunnande och stor frihet att själva utforma sin undervisning. Klasserna var så små att pedagogerna hade tid för varje elev.
Det är allt som behövs. En omständighet så självklar att den inte borde behöva sägas. Men som verkar vara omöjlig att få gehör för, antagligen därför att den kostar pengar. Att tala om ”grit” eller digitala metoder känns progressivt och häftigt, att ge kompetenta lärare möjligheter att utföra sitt jobb är osexigt.
Medan Pisaresultaten störtdyker i både Sverige och Finland fortsätter man alltså att lägga pannan i djupa veck över situationen. Då tänker jag ibland på vad min dotters lärare sade – att det som motiverar eleven mest av allt är en önskan att göra sin lärare glad.
När hon första gången sade det förstod jag henne inte. Men efter några år på världens bästa skola visste jag precis vad hon menade.
All inlärning är inte rolig, men det är roligt att göra sin lärare stolt. Något som bara är möjligt om eleven själv har fått uppleva: läraren har tid att se mig.
Läs mer:
Anna-Lena Laurén: Tyskland har alldeles för många bra tidningar
