Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Sommarens största klassiker föds ibland av en slump. Ta bara visan ”Brev från kolonien”. Författaren Klas Gustafson berättar i sin bok ”Lyssnarens guide till Cornelis” hur Vreeswijk skrev den som ett snabbt beställningsjobb för Anna-Lena Löfgrens kommande sommarturné i folkparkerna år 1965.
Därtill var det en översättning av den amerikanska skämtmelodin ”Letter from the camp”, i vilken en lägerledare läser högt ur James Joyces ”Odysseus”, som ännu på 60-talet ansågs vara ett grovt obscent verk. Musiken till visan var i sin tur hämtad från Ponchiellis 1800-talsopera ”La Gioconda” – och när Sveriges Radio diskuterade en eventuell dödskallemärkning av sången på 60-talet var det inte på grund av fräckheten i texten utan för att den drev med ett klassiskt musikstycke.
Tiderna förändras, som sagt.
Möjligen har dagens ’gangstergrabbar’ – för att än en gång tala med Cornelis – värre tillhyggen än fickknivar på sitt samvete
Dagens verkliga brev från kolonien har dock en påfallande samstämmig karaktär. DN kunde på tisdagen berätta om polisingripande efter flera allvarliga incidenter på Barnens ö, där barnen gått loss med tillhyggen på byggnader och bilar. Med mer än ett halvt sekels förskjutning tycks nyheten än en gång befästa de fördomar om ”kollo” som Cornelis Vreeswijk gav uttryck för på 60-talet – och som redan då innefattade hasardspel, knarklangning och mordbrand. Möjligen har dagens ”gangstergrabbar” – för att än en gång tala med Cornelis – värre tillhyggen än fickknivar på sitt samvete.
Kollo är ju, precis som andra samhällsinstitutioner, en spegel av sin tid. De första barnkolonierna inrättades i filantropisk anda redan i slutet av 1800-talet, men de infogades sedan i välfärdssamhällets maskineri. Barn till fattiga föräldrar i storstaden skulle ges möjlighet till sol och bad och dessutom – i samhällsdanande syfte – lära sig sunda vanor. Framemot 60-talet blev kollo en inrättning också för den växande medelklassen.
I dag kan de slitna sovsalarna på sommarkollo alltjämt fungera ett som slags egalitär respit från ett allt mer uppdelat samhälle, där varken den statliga skolans klassrum eller den allmänna värnpliktens våningssängar längre utgör självklara platser där små och halvstora människor från olika miljöer får mötas och nötas mot varandra under samma omständigheter.
Det förtjänar att påminna att även 60-talets brev från kolonien slutade med ett polisingripande
På det sättet är uppgifterna om polisingripanden på en kollogård naturligtvis sorgliga, men varken oväntade eller ologiska. Dagens kolloverksamheter arbetar hårt och systematiskt för att varje år erbjuda ett alternativ till utseendefixering, mobilberoende och osunt grupptryck, men samhällsandan tränger sig naturligtvis obönhörligt in i de gistna barackerna också på Barnens ö. I ett grovt brutaliserat samhälle, där tonåringar blir mördare, var det bara en tidsfråga innan också vissa kollobarn skulle börja ägna sig åt andra saker än att spela tärning och lattja charader. Det förtjänar att påminna att även 60-talets brev från kolonien slutade med ett polisingripande.
Likaså kan man erinra om att det i år är 50 år sedan P C Jersilds klassiska roman ”Barnens ö” gavs ut, berättelsen om den elvaåriga individualisten Reine från de moderna miljonprogramshusen i Sollentuna, som har som enda livsmål att inte åka till kollo. Under sin odyssé genom sommar-Stockholm tvingas han fabricera allt mer fantastiska brev till sin mamma: ”Ett rent helvete skulle det bli att behöva uppfinna en sommar på en barnkoloni”, tänker Reine. ”Men, tröstade han sig, det skulle vara ett värre helvete att behöva uppleva den.”
Läs fler texter av Björn Wiman. Prenumerera också på nyhetsbrevet Wiman & Beckman där han och Åsa Beckman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
