Broderns bok om Diana – en mångordig vendetta

Medan det brittiska kungahuset, enligt utsago ”spottar blod” och det krävs rättsprocesser, indragna upplagor, ursäkter och strykningar av lögner, rusar försäljningen världen över för Charles Spencers bok ”Svanesång. Min syster Diana.”

Ni som minns hennes begravning den 6 september 1997 glömmer heller inte hans tal, en explosion från predikstolen i Westminster Abbey, inför 2,5 miljarder tv-tittare.

Broderns formuleringar om sorg, kärlek, ilska – attacken på pressen som jagat Diana in i döden och indirekt på kungafamiljen som inte skyddat henne – fick applåderna och jublet utanför att spridas in i kyrkan.

Han satte i den stunden med precision ord på den orättvisa som med Tony Blairs beteckning ”folkets prinsessa” utsatts för. Men nu, nästan trettio år senare? Varför denna furiösa attack ännu en gång? Och dessutom ta kung Charles skalp?

Jo, här har vi en Earl Spencer, som inte glömmer och inte förlåter. Och som dessutom är arvtagare till ett gods med 90 rum, Althorp, som ska finansieras. Det är möjligen en tarvlig tanke, men den maler i bakhuvudet när jag läser hans mångordiga ”Svanesång” med just begravningstalet som nav.

Oavsett författarens avsikt visar boken hur ett dysfunktionellt äktenskap kan sätta ett gammalt traditionstyngt kungahus på spel. Det stränga regelsystemet kräver något som moderna människor med stark personlighet sällan kan leva upp till.

I ett samtal efter Dianas död från prins Charles till brodern i Kapstaden får vi veta hur han såg på henne. Han lät ”muntert uppsluppen – som en lottovinnare”. Och senare i samband med ett gräl på telefon: ”Var så säker”, väste Charles. ”Snart nog har vi glömt henne!”

Brodern plockar fram en rad förödmjukande scener. En månad före bröllopet hade Diana (förgäves) bett sin far att blåsa av det, eftersom hon insett att Charles inte älskade henne. Och dagen före bröllopet hade han sagt till henne ”att hon skulle veta att han var mycket glad att gifta sig med henne, men att han egentligen inte var förälskad i henne”.

Hans Majestät kulturkungen, som under tre decennier restaurerat sitt rykte, har i samband med bokutgivningen givit en kommentar om att ”en broders smärtsamma sorg kan skugga omdöme, påverka bedömningar, färga minnet…”

Ja, vad ska man säga? Här har Charles Spencer enorma källkritiska problem.

Samtidigt är kungens rader ett tecken på att det här är familjer som i många generationer stått nära varandra. Dianas pappa var som ung kammarherre och hade (enligt författaren) en fling med den blivande drottning Elizabeth, vilket Lord Mountbatten satte stopp för genom att bana väg för sin egen systerson, Philip. Dianas mormor var Drottningmoderns förtrogna, Charles Spencer själv var under en period (tills han blev för lång) drottningens page och bar hennes släp. Och så vidare.

Det glödgade hatet mot medierna, som enligt Spencer mördade hans syster, är helt begripligt. Men symbiosen mellan kungahus och medier är mer komplicerad än så

Den andra vendettan handlar om pressen,”den stupstock” Fleet Street ”snickrat ihop åt henne”. Det glödgade hatet mot medierna, som enligt Spencer mördade hans syster, är helt begripligt. Men symbiosen mellan kungahus och medier är mer komplicerad än så, och att efter 30 år anslå all denna text för att jaga namngivna journalister, redaktörer, fotografer, tidningar, tv-kanaler, känns maniskt.

Hellre då läsa om barndomsminnen, hur trassliga familjeförhållandena i aristokratin på godsen än var. Om hur de två yngsta syskonen var hänvisade till varandra och barnsköterskor när mamman förlorat vårdnaden efter att mormodern vittnat mot sin dotter i skilsmässostriden. Den milda, men passiva pappan. Den elaka, snobbiga styvmodern, som Diana en gång satte krokben för, så hon trillade nerför trappan.

Barnkalasen, ibland med kungabarnen, som vid ett tillfälle lekte sönder lillebrors korkpistol. Flickan Diana som älskade att steppa och som ständigt skyddade sin lillebror, ”Carlos”.

Hennes geni låg i förmågan att skapa kontakt, menar brodern. Däremot var det svårt med skolan. Hon hade stora koncentrations- och inlärningssvårigheter, vilket tog på självkänslan och humöret. Förkrossad när hon öppnat kuvertet med slutbetyget från grundskolan. Inte ett enda godkänt betyg.

Men i övre tonåren blommade hon upp, blev en vacker, sprudlande kvinna. Humoristisk och snabb i repliken. Den Diana som så många älskade och sörjde och som hennes bror vill ska leva vidare med hjälp av den långa, sorgliga saga han, med lite väl hämndgirigt sinne, berättar.

Läs fler texter av Maria Schottenius och andra av DN:s bokrecensioner