Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Konsert
”Om tiden och vattnet”
En del av tioårsjubileet för festivalen Fairplay Chamber Music.
Musik av Pjotr Tjajkovskij och läsning ur Andri Snær Magnasons bok ”Om tiden och vattnet”. Medverkande: Liza Ferschtman, Jakob Koranyi, Andrej Gugnin, Björn Kjellman. Scen: Grünewaldsalen, Konserthuset Stockholm.
”Hoppas ni får en fruktansvärd stund.”
Med de orden hälsar cellisten Jakob Koranyi publiken välkommen. Det låter kanske som ett skämt, men sammanfattar ambitionen bakom Fairplay Chamber Musics ”Om tiden och vattnet”. I föreställningen varvas Björn Kjellmans uppläsning ur Andri Snær Magnasons bok med satser ur Tjajkovskijs pianotrio i a-moll. Hur får man en katastrof vi redan känner till att bli mer angelägen?
Vissa ord – skuld, hämnd, samvete – bär på århundraden av berättelser. Andra ord, som global uppvärmning och havsförsurning, påverkar oss inte lika mycket
Klimatkrisen är ofta svårbegriplig. Den mäts i temperaturkurvor, ppm och glaciärer som smälter över århundraden. Tidsrymder som lätt undflyr vårt förstånd. I den internationellt uppmärksammade boken ”Om tiden och vattnet” försöker den isländske författaren Andri Snær Magnason att överbrygga avståndet mellan vetenskapens abstraktioner och människors vardag.
Detta är också något som Fairplay Chamber Music intresserar sig för. Festivalen arbetar inte bara med hållbarhet i praktiken, utan undersöker också hur musik kan möta samtidens stora existentiella frågor. Om Magnason försöker ge klimatkrisen ett språk som går att relatera till, försöker Fairplay Chamber Music att ge samma ord en musikalisk laddning. För egentligen kokar allt ner till just det, ordens laddning.
Vissa ord – skuld, hämnd, samvete – bär på århundraden av berättelser. De har format hur vi lever. Andra ord, som global uppvärmning och havsförsurning, påverkar oss inte lika mycket. Vi kanske förstår innebörden, men de har ännu inte den existentiella tyngd som får dem att styra våra handlingar.
Musiken rymmer mer än förlust – den är skör och dramatisk, men också stundtals festlig och hoppfull
Vi vet att vi närmar oss tröskeleffekter som inte går att backa från, ändå lever de flesta av oss som om katastrofen tillhör någon annan. Just därför fungerar mötet mellan Magnasons text och Tjajkovskijs musik så effektivt. Musiken kopplar på ytterligare ett lager, och det som riskerar att stanna som information får en fysisk och känslomässig närvaro.
Tjajkovskij skrev sin pianotrio 1881, till minne av vännen Nikolaj Rubinstein. Ett vemodigt tema återkommer i ständigt nya skepnader innan verket mynnar ut i en begravningsmarsch. Men musiken rymmer mer än förlust – den är skör och dramatisk, men också stundtals festlig och hoppfull.
Ett av romantikens stora sorgeverk tankar klimatkrisens ord med desperation, sorg och obehag. Men musiken ger också plats åt en känsla av ansvar, och av att det fortfarande finns tid att inte hamna i begravningsmarschen.
Läs fler texter av Anna Bjermqvist här, och fler av DN:s konsertrecensioner här




