Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Bilderbok
Alexandra Sundqvist och Erik Svetoft
”Vattenlandet”
Lilla Piratförlaget, från tre år
Skulle det inte vara roligt om allt som fanns omkring en, lekplatser, parker och gator, förvandlades till ett enormt vattenland med rutschkanor och flytleksaker? Om det plötsligt låg en flock krokodiler och solade ovanpå vedboden, och om en val gled förbi de dränkta rosenbuskarna, och enda sättet att ta sig fram var med båt?
Jo, det låter som ett klassiskt ämne för en barnbok – det uppochnervända, det gränslösa, det fantasieggande, beröringen med barnens ”inte nudda golv” i vilda låtsaslekar.
Men Alexandra Sundqvists och Erik Svetofts ”Vattenlandet” arbetar om och förnyar det här temat på ett listigt sätt genom att ladda förvandlingen negativt. Titeln står i dallrande, vibrerande blå bokstäver på omslaget och både hotar med och bjuder in till en virvlande blöt värld.
Det börjar som en vanlig dag, där Kvisten, Pinnen och de andra, som bor tillsammans i en sorts antydd affärsverksamhet – kanske är de jobbargubbar med hemmakontor, de gula västarna signalerar något sådant – äter frukost i lugn och ro. Sedan finns där också Chefen, som strikt klädd och i sällskap med minikopior av sig själv mest tycks hålla sig utanför både huset och de andras gemenskap.
Mitt i marmeladbredandet blir alla plötsligt blöta om fötterna. Det strömmar vatten överallt, och det är nu havslevande varelser anländer. Gänget ger sig iväg i en eka för att undersöka saken.
Här tar historien en klassisk vändning, då fler och fler rädda och missnöjda passagerare plockas upp, och där den gamla hiten ”Älgarna demonstrerar” får liv i bilden av tre sura hornprydda exemplar med suddiga protestplakat.
Att det är kostymnissen Chefen som ligger bakom, och som tänker tjäna en slant på det hela, är ingen förvånad över.
Visst har Chefen ställt till det, men man förlåter, man kompromissar, man hjälps åt.
Chefen har i Svetofts humoristiska händer fått drag av en sorts byråkrat-Dartanjang, med hälsning till Barbro Lindgren, sådär lite småskrynklig och med knaggliga relationer till omvärlden. Han blir dock aldrig till någon etablerad maktkonstant i den här berättelsen, som bärs upp av en förundrad snarare än upprörd ton. Den tonen kombinerar trygghet i visshet om ett lyckligt slut, men med möjligheten att ge sig hän i det gränslösa. Och någon konflikt, något resonerande om rätt och fel, ges inte utrymme. Visst har Chefen ställt till det, men man förlåter, man kompromissar, man hjälps åt.
Svetofts bilder ger en extra udd och väcker intresse för fler historier i historien, som när Kvisten sitter båtens för i sin varselväst och keps och spelar fiol, som en absurt modern, påklädd strömkarl.
Alexandra Sundqvist, som här debuterar som bilderboksförfattare, ansluter sig till en inarbetad svensk tradition av lite röriga, bohemiska berättelser där det charmfulla och komiska ofta omfamnar den moraliska poängen. Och den är här både tydlig och sympatisk, färgad som den är av förståelse.
Att ett vattenland får vara lite jobbigt och problematiskt istället för härligt crazy, och att alltihop kan lösas utan någon större dramatik är också, på ett eget vis, befriande originellt.
Eftersom Alexandra Sundqvist är medarbetare i DN Kultur recenseras hennes bok av Stina Nylén, kritiker i Göteborgs-Posten.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning
