Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Det händer att man får se saker på museer som inte går att glömma. Ting som gör att man förstår något om tidens gång, och sin egen plats i världen.
Så var det i somras, när jag och Fru B besökte den enda turistattraktionen i en liten italiensk stad. Där fick vi syn på den mest minnesvärda saken redan i entrén. Men först blev vi välkomnade av en ung kvinna som berättade att inträdet var 6 euro per person. Vi tittade på varandra, dröjde ett ögonblick, hade pratat om att kanske gå en annan dag.
Det var då, i vår lilla paus, som kvinnan vände sig mot föremålet: en slarvigt inplastad, handskriven A4. Hon lade huvudet på sned och läste med överdriven tydlighet det som stod på pappret: ”Halva priset när man är över 70.”
Jag sa inte vad jag tänkte, vilket var bra, eftersom det var ”vad i helvete säger du din helblinda lilla djävulsdjävel?”
I stället sa jag: ”Två biljetter, tack. Ja, fullt pris, tack.”
Det lär bli svårare med min skepsis till idén om ”freudianska felsägningar”.
Alltså, ursäkta, men 70! Jag har precis kommit över att inte behöva visa leg på Systemet. Faktiskt brukar jag fortfarande lyfta på kepsen så att personalen ska se att det står en vuxen därunder. Men jag inser nu att det är dags att sluta med det. Både på grund av Incident 70, och för att kepsen faktiskt är gammal nog att få köpa sin sprit själv (även om den har lovat att sluta).
Till sammanhanget hör att museibesöket skedde dagen efter en psykologiskt öm händelse, nämligen min födelsedag. Jag blev 57 år – och varje gång jag säger det, eller ens tänker det, förväntar jag mig att det ska hoppa fram en gudomlig skämtare från bakom en dörr: ”Skoja! Gick du på den enkla! Inte är du en sådan. Glöm inte legget när du ska till bolaget, grabben.”
Sådana interventioner är ovanliga, jag vet, men min hjärna håller dem för betydligt mer troliga än att jag skulle vara 57.
Förresten: Jag är inte världens mest kontrollerade kåsör, men ibland vet jag hur de meningar jag påbörjar ska sluta. Och det var uppenbart att den förrförra var på väg till ”att jag skulle vara 57 år”. Men när jag tittade upp stod det – det är dagsens sanning – ”att jag skulle vara rädd för döden”. Det var ju lätt att ändra, men det lär bli svårare med min skepsis till idén om ”freudianska felskrivningar”.
I vilket fall, jag älskar museer, stora och små, noggranna och förvirrande – för alltid lär man sig något. Även på de ondaste.
Läs mer:
Förra Herr B-kåseriet: Ursäkta, finns det någon lokförare ombord?
Herr B-klassikern: Den som inte tror på skamning känner inte mig
Månadens mest lästa kåseri – av Lillebror.
